I Stockholmsregionen finns stora förhoppningar att det sker rödgröna maktskiften. I skrivande stund har Vänsterpartiet i Stockholms stad en rekordartad siffra på 15,3 %, det bästa resultatet på 70 år. Vänsterpartiet i Sundbyberg är i skrivande stund på 13, 3 % som även det är historiska siffror sen 1970-talet.

Runtomkring i regionen har vi i olika kommuner chansen att byta ut historiska moderatledda styren, samtal påbörjas inför eventuella förhandlingar för att ta över olika kommunstyren. Vi har i en överväldigande majoritet av kommunerna gått framåt mer eller mindre. Detta i historiskt röda kommuner som exempelvis Botkyrka men även i blå kommuner som Nacka och Danderyd. Vänsterpartiet i Region Stockholm har knipit två extra mandat och det ser ut som att det 16-åriga moderatledda högerstyret raseras. Där samtliga högerpartier backar.

Stockholmarna har gjort ett antirasistiskt val när de har tagit avstånd från SD. Det tycker också Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap (DN 14.09.22), och menar att många allmänborgerliga stockholmare har valt antirasism framför ett borgerligt ställningstagande.

Och vilken storartad valrörelse vi har haft, en valrörelse med parkleksturnéer, blodtrycksbuss! Vi har arrangerat fotbollsturneringar mot rasism, ringt 10 000- tals samtal, knackat dörr, stått i valstugor och cyklat för klimatet, lanserat en omställningsplan för regionen.

Vi bygger broar mellan människor och mellan orter. Vi ska bygga trygga samhällen. Där det finns distans ska vi skapa närhet, där det finns misstro ska vi bygga förtroende. Detta gällde före valet och det gäller precis lika mycket efter valet. Att bygga relationer och förtroende kräver närvaro, lyhördhet och långsiktighet. Jag minns den socialdemokrat jag träffade under dörrknackning. Med ångest och sorg tänkte hon för första gången på 30 år ändra sin röst, dagen innan valet. Det var Vänsterpartiet som hade räddat hennes hyra och höjt hennes pension.

Valrörelsen handlade om ideologi, att vara tydlig med vår politik. Vi har tydliga svar på den växande rasismen, klimatkrisen, nerskärningarna, gängkriminaliteten, asylrätten och marknadsskolan och vikten av en stark allmännytta. Frågor som berör väljarna in på bara skinnet. Det är viktigt att vara tydlig med våra uppfattningar. Det fick också de ryggradslösa partierna till höger se, att det inte lönade sig att närma sig SD, och glömma principer och ideologi, inte i vår region.

Det vi har gått ut med är vår trygghet. Och för oss hänger allt ihop, ekonomisk trygghet, social trygghet och den fysiska tryggheten. Alla måste vara trygga där vi bor. Det hör ihop med vår kamp för bra arbetsvillkor, klasslöst samhälle, antirasism och en omställning för att nå våra klimatmål.

Vänsterpartiet behövs nu mer än någonsin. Det är dags att vi ger tillbaka där behoven är som störst i vår region. Särskilt där de ekonomiska förutsättningarna är tuffare, där barnfattigdomen är stor. Där unga utsätts för rasism. Där röstdeltagandet är lågt.

Vår aktivism, den lokala organiseringen, är grunden till förändring! Den börjar igen idag!

Där behövs du! Kanske är du en av alla nya medlemmar? I din lokala partiförening är du viktig. Kanske är du lärare eller student? Organisera läxhjälp. Är du fritidsledare eller socionom, skapa aktiviteter för unga, turneringar i dans, basket? Är du jurist – berätta för våra unga om deras rättigheter. Skapa studiecirklar. Gör frukostutdelningar till barnen, soppa innan barnbidraget.

Välkommen, alla nya medlemmar ni behövs!

För nu behöver vi arbeta, var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Det blåser iskalla egoistiska vindar. Efter tre årtionden med nyliberala avregleringar och privatiseringar har vi bostadsbrist, otrygga timanställningar och ett nyss-nazistiskt parti i riksdag, regioner och kommuner. Personalresurserna inom skola, vård och omsorg har hårdbantats. Resultatet har blivit ett samhälle med ständigt växande ekonomiska och sociala klyftor där en liten elit tillskansat sig större förmögenheter.

De rika blir rikare genom sänkta skatter och större avdrag via RUT och ROT samtidigt som högern drar in sommarlovskorten för ungdomar, sänker ambitionerna i klimatpolitiken och tar bort avdragsrätten för fackavgiften.

Det är skillnad på höger och vänster i politiken. Det har vi sett under den gångna mandatperioden då Vänsterpartiet drivit igenom avgiftsfria mediciner för barn, höjda bostadstillägg för pensionärer och sjuka, som har svårt att ha råd med hyran, och avgiftsfria läkarbesök i öppenvården för 85-plussare.

I den lokala politiken fattar högeralliansen, påhejade av nyss-nazisterna, beslut som slår hårt mot låg- och medelinkomsttagare, fattigpensionärer, sjuka och arbetslösa. I Stockholm sänktes skatten och nu blir det hårda nedskärningar inom vård och omsorg i främst ytterförorterna.

Den blågröna majoriteten i Stockholm planerar även för omvandling eller utförsäljning av allmännyttiga hyreslägenheter och kulturskolans verksamhet hotas av kraftiga nedskärningar. I Danderyd tvingas en ensamstående förälder att flytta för att kommunen lägger ner nattis, barnomsorg på natten.

Inom sjukvården larmar personalen på akuterna vid Södersjukhuset och Danderyds Sjukhus om att de är för få. Arbetsvillkoren och patienternas behov får stå tillbaka när högeralliansen satsar på skrytbyggen och privatiseringar.

Vänsterpartiet är det enda partiet som har konkreta förslag för en politik för jämlikhet och jämställdhet.  

Det är dags att förpassa nyliberalismen till historiens skräphög och ersätta egoismens politik med solidaritet och rättvisa. Då kan vi tillsammans bygga ett samhälle för alla och inte bara för de rikaste.

Lars Bäck,
vice distriktsordförande

Varje år den tjugosjunde januari högtidlighålls Förintelsens minnesdag. Den uppmärksammas för att hedra alla de som föll offer för nazismens brott mot mänskligheten, det folkmord som tilläts hända i en inte alltför avlägsen tid i vår historia. För att vi inte ska glömma.

Jag skriver att det tilläts hända. Självklart är det naziregimen i Tyskland som bär det yttersta ansvaret men hela kedjan av händelser som ledde fram till detta är beroende av att människor inte reagerade. Att människor lydde order. Att människor såg på utan att ingripa. För inte så länge sedan, bara några år, kändes detta väldigt avlägset och overkligt. Jag kunde inte riktigt förstå hur till synes vanliga människor kunde fyllas av så mycket hat och förakt.

När jag träffade förintelseöverlevaren Livia Fränkel berättade hon om tiden innan kriget. Hon upprepade flera gånger frasen “men det vande vi oss också vid” angående inskränkningar i frihet och förminskande av människovärde. Normaliseringen. Det är märkligt att vi människor kan acceptera och vänja oss vid helt omänskliga villkor.

I dag ser vi det hända i realtid och vi borde veta bättre. Vi borde vara bättre. Vi ser normaliseringen av rasismen och fascismen i vårt eget land; etablerade partier har inte bara övertagit ett rasistiskt partis flyktingpolitik, vissa uttrycker även en vilja till samarbete med dem.

Vi ser lögner framföras som sanningar. Vi ser en nyvald president i ett av världens mäktigaste länders tillträde applåderas av högerextremister. Vi ser en tydligt uttalad chauvinistisk nationalism. Vi ser angrepp på kvinnors och minoriteters rättigheter. Vi ser en önskan om att kontrollera medierna. Vi ser ett förakt mot intellektuella. Vi har sett det hända förut och vi måste kunna känna igen mönstren och dra slutsatserna av det. Om vi inte gör något är vi dömda att upprepa samma fruktansvärda misstag. Å andra sidan vet vi vad vi kan göra; vi som utgör en motrörelse till denna utveckling vet att förändring kräver organisation.

Vi som är socialister, feminister och antirasister måste vara många och starka nu. Vi skriver historia nu och det är vi som bestämmer vad vårt eftermäle kommer att bli. Är vi de som lät fascismen breda ut sig eller de som satte stopp för den?

Det är bara att välja.

Barbro Sörman, distriktsordförande Vänsterpartiet Storstockholm

Internationella kvinnodagen 8 mars är inte något vi “firar”.
Det är inte en dag när män ska “gratulera” eller ge blommor till kvinnor.
För gratulera till vad? Att vi tjänar mindre, mår sämre, har mindre makt och inflytande? Att vi blir trakasserade, våldtagna, misshandlade och mördade? Det är en dag som existerar av absolut nödvändighet, för att uppmärksamma de orättvisor som förekommer över hela världen och som drabbar kvinnor. Den senaste tiden har kvinnofrid debatterats flitigt och det är i grunden bra. Problemen uppstår när man debatterar utifrån en rasistisk utgångspunkt och det är vad som hänt nu.

För ett par år sedan startades twittertaggen ‪#‎mörkertalet‬ för att uppmärksamma att alla offer för sexuellt våld inte syns i statistiken. Genast var rasister där och tyckte att kvinnor inte ska gnälla så mycket. De hånade och försökte tysta. De tyckte, milt uttryckt, att detta inte är en prioriterad fråga. Nu kan de plötsligt se problemet men de gör det helt utifrån sin egen problemformulering, som är både snäv och kategorisk.

När rasister pratar om våld mot kvinnor är det alltid utifrån en föreställning om att våldet är kulturellt betingat, att vi i Sverige är relativt jämställda ser de som ett tecken på att vår “kultur” är särskilt “kvinnovänlig”.
I själva verket handlar det mycket lite om “kultur”. Det handlar till största delen om demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Kvinnors ställning är alltid som starkast i en sekulär demokrati. De värderingar som är grundläggande i ett sådant samhälle gynnar kvinnor.

Det handlar också om ekonomisk trygghet, oberoende och självständighet. Om kvinnor kan försörja sig själva och det finns ett starkt generellt välfärdssystem så är kvinnor säkrare, de kan göra sina egna livsval och deras position i samhället är starkare.

För inte ens 100 år sedan fick kvinnor i Sverige rösträtt. Det berodde inte på att män helt plötsligt insåg att kvinnor var lika mycket värda utan på att kvinnor kämpade sig till sina demokratiska rättigheter. Varje seger för kvinnors rättigheter är en seger för demokratin.

Patriarkatet existerar globalt och oberoende av styrelseskick men försvagas av en stark demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna. Därför är inte nazister och fascister trovärdiga som kvinnors förkämpar. Kvinnor skulle ha allt att förlora i deras vision om hur ett samhälle ska se ut. Det är egentligen en fråga om människosyn.
Av denna anledning är frågan om mäns våld mot kvinnor inte bara en fråga om brott och straff; den är större än så.
Givetvis kan vi inte nöja oss med vad vi så här långt har uppnått, vi har en bra bit kvar innan vi uppnår jämlikhet inom en rad områden och här måste vi arbeta mycket mer offensivt både när det gäller exempelvis arbetsvillkor, löner, normkritik och att stödja kvinnor som är utsatta på olika sätt.

Därför är 8 mars är en viktig dag. Det är dagen då vi över hela världen gör gemensam sak mot patriarkatet och för demokrati och mänskliga rättigheter.

Barbro Sörman, ordförande Vänsterpartiet Storstockholm

I dag är det den internationella dagen mot våld mot kvinnor.
FN har slagit fast att våld mot kvinnor är ett hinder mot jämställdheten i juridisk, social, politisk och ekonomisk bemärkelse.
Det är en fråga om makt, helt enkelt.
De som har de juridiska, sociala, politiska och ekonomiska fördelarna är de som har makten. Vi kan konstatera att det varken i ett globalt eller nationellt perspektiv är kvinnorna.

Förra året anmäldes över 20 000 fall av kvinnomisshandel, i de allra flesta fall var offret bekant med med gärningsmannen.
20 000. Det är lika många som bor i kommuner som Ljusdal, Kumla och Simrishamn.
Sedan kan man anta att mörkertalet är stort. Av många skäl kanske man inte kan anmäla en närstående person. Kanske den man har barn med, kanske den man är beroende av för sin försörjning. Kanske är man rädd att omgivningen ska döma och ta parti för gärningsmannen.
“Han är inte sån.” “Han skulle aldrig..” “Han är ju så himla trevlig”
Det syns inte utanpå vad en människa är kapabel till.

Det kan vara svårt att ta sig ur en våldsam relation. Våldet kan normaliseras och offret lägga skulden på sig själv. När det råder bostadsbrist är det svårt att lämna. Om man har låg inkomst kan man tveka på grund av en oro över huruvida man kan försörja sig själv och sina barn vid en separation.
Detta är alltså självklart också en klassfråga. Är man låginkomsttagare, arbetslös eller sjukskriven är det svårare att våga ta steget. Det kan också handla om att kvinnan inte talar så bra svenska och har svårt att veta hur man kontaktar myndigheter och ta reda på hur man kan få hjälp och stöd. Man kanske har ett bristande socialt skyddsnät vilket också gör ett uppbrott svårare.

Här måste samhället göra hjälpen mer lättillgänglig och omfattande. Det måste finnas jourbostäder för utsatta kvinnor i alla kommuner. Kvinno- och tjejjourerna måste få kontinuerligt stöd, inte vara beroende av vad en regering eller kommunmajoritet för tillfället tycker.

Man måste också ta polisanmälningar på allvar och de måste utredas skyndsamt och omsorgsfullt. De flesta av de mord som begåtts på kvinnor, där gärningsmannen är en närstående (i genomsnitt 20/år), har föregåtts av anmälningar om våld och hot. Därför har Vänsterpartiet under många år drivit kravet på att en nationell haverikommission ska tillsättas varje gång en kvinna mördats eller misshandlats till döds av en närstående man.

Så länge vi låter detta fortsätta, kommer det att fortsätta.
Övergrepp mot kvinnor, oavsett om det handlar om misshandel, våldtäkt eller trafficking, är en i grunden demokratisk fråga.
Den handlar om huruvida kvinnor ska vara jämställda män i juridisk, social, politisk och ekonomisk bemärkelse.