HUR MÅR VÅRDEN?
Amanda Sandholm är undersköterska nattetid på Södersjukhuset på kärl- och traumakirurgin. Hon har också jobbat inom äldrepsykiatrin och på HVB-hem för vuxna med psykiatrisk ohälsa, och har en bred erfarenhet av vården. Hon är kommunpolitiker för Vänsterpartiet i Nacka och aktiv i distriktets kampanjande för en bättre sjukvård i regionen.
Hur ser ett arbetspass ut för dig?
Jag jobbar långa pass på natten, börjar klockan nio på kvällen och jobbar till åtta på morgonen. Vi är tre till fyra som jobbar på avdelningen på natten och kan ha uppåt 26 patienter. Vi tar hand om de inlagda, gör kontroller och prover, och sen beror det helt på vad som händer och vilka patienterna är. Två patienter kan komma in med hjärnblödningar, eller vi kan få tio olika traumapatienter på en kväll. Vi kan också ha patienter som varit nedsövda så länge att de blir psykotiska när de vaknar, ibland våldsamma.
Räcker det med att vara tre-fyra stycken på er avdelning?
Minimibemanning kallas det, men vi är underbemannade. Tre är definitivt för lite, på fyra kan man klara sig. De värsta nätterna kan det gå 6 timmar utan att kunna gå på toaletten. Vi ska sköta demensvården för en gammal som ramlat samtidigt som vi ska göra ordinarie kontroller, och ta emot akuta fall. Tänk dig själv att vara tre på uppåt 26 patienter i såna lägen.
Hur många skulle vara en fungerande bemanning för er?
Jag har varit med om att vi varit fem som bemannar exempelvis runt jul, men då är det ju fler att ta hand om. Att vara minst två undersköterskor och två sjuksköterskor är optimalt. Då har man utrymme för att ta bollar. Jag har inga problem att vara igång, jag är sån, men det ger ingen stabilitet i arbetet om man alltid är på minimumbemanning.
Jämfört med för ett år sen – hur ser vårdkrisen ut idag?
Situationen som kom med varslen i höstas är densamma. Bara för att man har dragit in varslen på Södersjukhuset så betyder inte det att vi fått tillbaka våra kollegor. Vi har bara kämpat på underbemannade hela året och ovanpå det fått en enorm vårdskuld. Det sjukhusen gjorde under covid var att man istället tog in hyrläkare som tjänade multum medans alla som vänt in och ut på sig själva som ordinarie personal inte fått något extra. Mer än applåder och en bulle. Sveket mot de timanställda som man varslade för att sen tillfälligt ersätta med bemanningspersonal är hemskt.
Hur har det varit att jobba under pandemin?
Det har varit väldigt svårt. Folk har sagt upp sig för att arbetsgivaren har krävt hur mycket övertid som helst utan att ge något extra för det. De har släppt ner personal utan utbildning och låtit oss klara oss bäst vi kan. De som har jobbat i frontlinjen har utsatt sig, och sina nära och kära, för fara. Men vi gör det, det är vårt jobb, vi behandlar alla människor lika i vården. Men det är ändå så att de som jobbat har varit tvungna att utsätta sig för en smitta vi inte heller visste hur farlig den var.
Hur hanterade de styrande politikerna i regionen det?
Irene Svenonius från Moderaterna gick i och med pandemin ut med att man aktiverat “krispengar” som finns i regionen och staten och att de skulle lägga allt man hade på detta. Men det tog stopp snabbt och vi märkte aldrig direkt av de här krisperngarna. När vi gick tillbaka till typ ett normalläge så blev det tydlig att hon och den grönblå majoriteten inte har nåt intresse av att styra upp en bra vård i regionen eftersom krisen kvarstår utan åtgärder.
Vad innebär det att det finns en vårdskuld?
En av de stora delarna i vårdskulden är att vi bara har opererat de akuta och haft igång i alla fall delar av cancervården. För att komma ikapp alla operationer som skjutits upp skulle vi behöva operera dygnet runt från och med nu. Hur ska det gå till? Och alla dessa människor som snart ska gå i pension som slitit ut sina axlar och skuldror, när ska de få sina operationer? Det här vet jag inte ens hur man ska lyckas med.
Ser du rasistiska strukturer inom vården idag?
Ja, absolut, jag ser hur mina kollegor drabbas. När jag jobbade inom äldrevården i kommunal drift så var jag på ett boende med enormt mycket rasism. Rasifierade anställda blev utsatta för rasism av kollegor öppet inför de boende. Det var en fruktansvärd miljö.
På min nuvarande arbetsplats också. Det är framförallt kvinnor som bär hijab och kollegor som är svarta som utsätts för rasism av patienter. Vi har nolltolerans för det på sjukhuset och då kan vi ringa väktare. Där har vi som inte drabbas personligen ett större ansvar att säga ifrån, det är lättare för oss att stå upp för dem som utsätts för rasism. Bara för att du är patient gäller inte särskilda undantag, inga rasistiska kommentarer ska accepteras.
Kan du ge några exempel på politiska reformer som skulle förbättra vården idag?
Rätten till en trygg anställning. Du som anställd behöver en trygghet i arbetet, en fast lön, veta att du får pension, och så vidare. Då kan vi möta vårdbehovet mycket bättre och få en stabilitet på arbetsplatsen och leva upp till vårt uppdrag.
En annan är att stoppa alla privatiseringar – sluta sälja ut välfärden. Kry-mottagningar är farligt för samhället. De stjäl skattepengar från vården som försvinner i riskkapitalbolag. Vi behöver kommunalt drivna alternativ där människor bor, inte massor av vårdcentraler på Östermalm när det finns bara en i Botkyrka.
Till sist handlar det om arbetsmiljön. Tar man inte hand om vårdpersonalen kan man inte förvänta sig en god vård heller. Vi vill se humana jourtider för läkare, tid för återhämtning för anställda och tillgång till rätt skyddsutrustning. Anställda behöver får verktyg att jobba mot strukturella problem, att man som anställd inte ska diskrimineras om man är kvinna eller har en annan hudfärg eller religion. Sånt måste man satsa på.
Vad kan man göra i distriktets partiföreningar, hur kan vi driva en effektiv distriktskampanj om sjukvård tillsammans?
Det är viktigt att vi lyfter ut de vårdfrågor som är knutet till det kommunala. Kolla på vad det finns för möjligheter och hur det ser det ut i kommunen. Fråga er; har vi LSS-vård här? Har vi privata aktörer som försöker etablera? Gör politik kring det! I min kommun Nacka har vi en Kry-mottagning som försöker etablera, men det ska vi sätta stopp för!
Man kan också engagera sig aktivistiskt i distriktet. Vi har demonstrerat utanför landstingshuset förra året tillsammans med olika organisationer och nätverk, och fått bra respons. Det ska vi göra i höst också, covid-anpassat, i och med att budgeten tas i regionen i november. Eller dra ihop en aktion lokalt, det krävs inte så mycket bara viljan finns.
Intervju med: Amanda Sandholm
Intervju av: Elin Morén
————
Demonstration utanför landstingshuset i samband med att budgeten tas hålls den 17 november i Stockholm. Mer info kommer!
