Jag har bestämt mig för att inte ställa upp till omval som ordförande för Vänsterpartiet Storstockholm. En ny ordförande kommer att tillsättas på årskonferensen 30-31 maj. Beslutet kommer inte lätt. Att försöka omvandla min känsla i kroppen till ord som någon annan kan förstå är svårt. Jag älskar Vänsterpartiet. Vi är ett distrikt på framgång, våra politiska projekt är relevanta och vi har en god stämning internt. Inte minst har jag känt en fantastisk uppbackning från medlemmar och partiföreningar. Men jag behöver gå vidare. Lämna saker bakom mig. Ta tag i det som finns framför mig, även om jag ännu inte vet vad det är. Det är ett sådant skede i livet för mig nu.
När jag tillträdde som ordförande för tre år sedan fick jag tips från coachen att ta fram mitt ”statsmanna-Seluah” och tona ner min alltför positiva (naiva?) karaktär. Jag tog på mig kavaj och gjorde mitt bästa för visa att jag var värd att leda Vänsterpartiets största partidistrikt. Så småningom fick jag bättre självförtroende, började lyssna på hip-hop igen, och tog av mig kavajen. Jag insåg att kläder inte har någon relevans är det kommer till att initiera och mobilisera medlemmar kring politiska projekt. Inte minst har vårt systematiska arbete med internfeminism stärkt mig i det.
De som inledningsvis kände oro för att få en ung blattetjej från Akalla som sin ledare har förhoppningsvis blivit mindre oroliga med åren. När jag tillträdde som ordförande för tre år sedan var vi omkring 3000 medlemmar i Vänsterpartiet Storstockholm. Idag är vi nästan 5000. Det här syns också genom att vi fått starkare partiföreningar. Ni är så många som finnas där ute och sliter för att engagera medlemmar och stärka vår feministiska och socialistiska rörelse lokalt. Det jobb ni gör är guld värt och jag vill att ni rätar på ryggen och känner er stolta.
För tre år sedan påbörjade Vänsterpartiet Storstockholm på allvar med bostadsfrågan. Alla ska ha ett hem att trivas i. Men då behöver alla kommuner hjälpa till att bygga. Vi påbörjade ett samordningsarbete mellan länets alla 26 kommuner som landade i att vi idag har en politik för att bygga nya klimatsmarta hyresrätter i varenda kommun. På flera håll kan vi till och med visa på exakt vart de lägenheterna kan byggas. Jag vet om vi någonsin tidigare lyckats väva ihop distriktets samtliga delar i ett liknande politiskt projekt.
De två valkampanjerna förra året var en styrkedemonstration för vårt distrikt. Vår valmaskin var väloljad. Valresultatet var förstås inte det vi hoppats på. Vi hade gärna sett en starkare vänsterregering som på riktigt kan göra samhället rättvist. Men här i länet gick vänstern ändå framåt. Innan valet satt Vänsterpartiet vid majoritet i två av länets kommuner, Botkyrka och Södertälje, efter valet 2014 kan vi lägga till Upplands Väsby, Sundbyberg och Stockholm. Samtidigt har vi blivit en starkare vänsteropposition i de flesta andra kommuner.
Efter Reinfeldts uttalande om att ”vi måste öppna våra hjärtan” har debatten om invandringen gått het. Det kändes viktigt för oss i distriktsstyrelsen att initiera en antirasistisk kampanj för att styra debatten rätt. Problemet i dagens samhälle är inte min pappa från Irak och alla andra som sökt skydd i Sverige undan krig och förföljelse, problemet är rasismen och klassorättvisorna. Att vänsterpartiet alltid gått före i kampen för ett samhälle utan rasism är en av de saker som gör mig allra mest stolt som vänsterpartist.
Nu har vi just lanserat det arbetet som går under namnet ”Fråga Orten”. Det handlar om att ge en röst till de som inte får höras idag. Om att få starkare lokal förankring i våra närområden. Ett flertal partiföreningar har redan varit ute och ställt frågor och jag har själv redan deltagit i Husby, Skärholmen och Tensta. Det är det roligaste som finns. Att vara ute och snacka med folk. För mig är det att gå ”back to the roots”. Jag gick in med Ung Vänster år 2002 som en aktivist, och nu, tretton år senare, identifierar jag mig fortfarande i huvudsak som en aktivist.
Ingen åstadkommer något själv. Fråga vilken ledare som helst, alla har folk som backar upp. Som sliter bakom kulisserna. Som hjälpt mig att fatta rätt beslut, som hjälpt mig att behålla lugnet när det behövts och som stöttat mig att ånga på när det behövts. Till er som funnits där och backat upp mig, ni vet vilka ni är, jag är er för evigt tacksam. Till alla er som skickat glada tillrop och som på olika sätt stöttat – ni har hjälpt mig att orka. Till alla er som bjudit mig till möte hos partiföreningen, jag kommer att sakna er så mycket. Det är mötet med er som varit det överlägset roligaste i det här uppdraget. TACK!! Partiet är ingenting utan sina medlemmar. Utan varandra är vi bara skit under skona. Mitt hjärta kommer för all framtid att vara hos den här fantastiska rörelsen.
Seluah Alsaati, distriktsordförande
