Månad: mars 2011

I takt med att allt fler människor väljer att bosätta sig i Stockholm ökar trycker på trafiksystemen. I kollektivtrafiken håller situationen nu på att bli kritisk med överfulla tåg och bussar, särskilt i rusningstrafiken. För att möta behovet av resor hos Stockholms snabbt växande befolkning måste satsningar göras för att bygga ut och förbättra kollektivtrafiken. Två av de mer angelägna projekten är Spårväg Syd och Spårväg Ost, det skriver Gunilla Roxby Cromvall, vår ledamot i landstingets trafiknämnd, ETC Stockholm.

Spårväg Syd ska i en första etapp knyta samman Älvsjö med Flemingsberg, medan Spårväg Ost är arbetsnamnet på den upprustade Saltsjöbanan mellan Slussen och Saltsjöbaden/Solsidan. Detta är två projekt med många gemensamma nämnare. Förutom att båda projekten är mycket angelägna är de också skjutna på framtiden. Detta trots att den Moderatledda alliansen i valrörelsen lovade och svor att både Spårväg Syd och Spårväg Ost skulle bli av. En anledning till att byggstarten dröjer är att allianspartierna valt att satsa 250 miljoner på den mindre angelägna Spårväg City istället, samt att man avsatt 28 miljarder till motorvägsprojektet Förbifart Stockholm. Visserligen kostar både Spårväg Syd och Spårväg Ost också stora pengar, men det är småpotatis jämfört med detta gigantiska vägprojekt.

Det finns pengar att spara om man vågar tänka nytt. Både delar av Spårväg Syd och Spårväg Ost kan dras på befintliga vägbanor. Detta sänker byggkostnaden och förbättrar också framkomligheten för SL-bussarna. Men biltrafiken är helig för allianspartierna, inte en meter väg får offras för att göra kollektivtrafiken bättre. SL har utrett en dragning av Spårväg Ost på pelare över Stadsgårdsleden, som ett alternativ till en ny tunnel genom Erstaberget, men förkastat idén. Vänsterpartiets förslag att dra de nya spåren via Stadsgården istället för över den – en betydligt enklare lösning än de kostsamma och störande sprängningsarbetena genom Erstaberget – har också avslagits av den Moderatledda alliansen i SL:s styrelse. På Stadsgårdsleden finns det plats för spårvägen och det blir en vacker vy för spårvagnsresenärerna.

Uttalande Riskkapitalbolag köper systematiskt upp bolag inom vård, skola och omsorg. Varannan skattekrona – 30 miljarder kronor per år- går till 16 riskkapitalägda koncerner, enligt Svenska Dagbladets beräkningar. Samtidigt utnyttjar riskkapitalbolagen alla kryphål för att slippa betala skatt. När de så småningom säljer sin verksamhet för man över sin vinst till för oss okända aktieägare i skatteparadis. Den vård dessa bolag bedriver betalas av medborgarna via skatten, och då är det naturligt att vi medborgare bestämmer över verksamheten. Dessutom försvinner både meddelarfrihet och demokratisk insyn i verksamheten. Allt som sker i företagen är affärshemligheter, till skillnad från hur det fungerar i det offentliga. Vänsterpartiet menar att det nu är dags att befria vården från riskkapitalisterna. Varenda skattekrona i vården ska återinvesteras, inte föras ut ur landet.

Ingenstans har privatiseringen gått så långt och skett så metodiskt som i Stockholm. Här har den moderatledda alliansen ihärdigt sålt ut och privatiserat en stor del av vården. De stora vårdbolagen vinner andelar i landstinget och skär guld med täljkniv. Just i dagarna börjar förberedelserna inför den största upphandlingen av sjukvård i Europa någonsin, ett avtal värt upp emot 20 miljarder. Det handlar om S:t Görans sjukhus som antingen blir kvar hos riskkapitalbolaget Capio eller tas över av en likasinnad konkurrent. Allt förblir dock hemligt tills det nya bolaget presenteras i december. Ur ett demokratiskt perspektiv är detta helt förkastligt. Vänsterpartiets uppfattning har hela tiden varit att sjukhuset ska återgå i offentlig drift när nuvarande avtal löpet ut.

Demokrati och mänskliga rättigheter sägs båda vara ledord i svensk utrikespolitik. Ändå ser vi gång på gång hur regeringen väljer att se mellan fingrarna på förtryck när det passar dess politiska och ekonomiska intressen.

Men sveken mot frihetsrörelserna i Mellanöstern har tagit detta till nya nivåer.

Tydligast blir detta nu när regeringen inte ens protesterar mot folkrättbrott, som när saudisk trupp sätts in för att krossa demonstrationerna för demokrati i Bahrein. Först efter lång press från oppositionen har regeringen tagit ställning mot diktatorer som Mubarak och Gadaffi. Rimligt vore att regeringen kraftfullt tar ställning för de demokratiska krafterna i båda dessa fall och fördömer övergreppen.

Regeringen pratar gärna om stabilitet och demokrati, men vad har Carl Bildt sagt när folket i Libyen kräver just det? Då vill han inte ta ställning. När valet står mellan en diktator som levererar olja och ett folk som kräver frihet har Bildt inte klarat av att välja – just i det läge när frihetsrörelserna mest behövt omvärldens stöd.

Detta är ett historiskt lågvattenmärke för svensk utrikespolitik.

Flera av förtryckarregimerna i Nordafrika och Mellanöstern har Sverige till och med aktivt stött genom återkommande och i vissa fall omfattande vapenleveranser. Det handlar inte om ”kamouflagenät” som företrädare för regeringen försöker slå i allmänheten utan om vapen för strid. Det är med svenska vapen som regimerna i Oman, Bahrain, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten förtrycker sina medborgare.

Svenska vapen bidrog till USA:s krig mot Irak. Sverige köper vapen från den israeliska ockupationsmakten. Och det var med hjälp av svenska vapen som de modiga demonstranterna i Egypten och Tunisien förtrycktes. Reinfeldts svar på detta är att prata om risken för korruption i biståndet!

Regeringens ovilja att stödja de demokratiska frihetsrörelserna i Mellanöstern är en logisk följd av många års förskjutning av svensk regeringspolitik som allt mer kommit att anta dubbla måttstockar för demokrati och internationell rätt. Sveriges ekonomiska intressen och vilja att vara västerländska stormakter till lags har fått gå före en politik för demokrati och folkrätt. Exemplen är många: vägran att fördöma den israeliska ockupationen av Palestina, Marockos ockupation av Västsahara, accepterandet av USA:s ockupation av Irak, vägran att erkänna mellanösterns mest fria val någonsin i Palestina 2006, svenskt deltagande med trupp i Afghanistan. Regeringen lyfter ofta påståendet att Israel är den enda demokratin i Mellanöstern. Samtidigt vägrar regeringen att stödja demokrati- och frihetsrörelserna i övriga Mellanöstern och Nordafrika. Detta är att använda sig av dubbla måttstockar för demokrati i utrikespolitiken.

Vänsterpartiet i Storstockholm kräver:

• att Sverige för en utrikespolitik som lever upp till vår tradition att värna folkrätt, mänskliga rättigheter, demokrati och frihet.
• att regeringen uttalar ett oreserverat stöd för alla folks rätt att demonstrera utan att mötas av kulor, att organisera sig utan att mötas av batonger och att göra sig hörda utan att förföljas.
• att Sverige slutar förse diktaturer med vapen samt sätter press för att få slut på Israels och Marockos ockupationer samt att USA drar tillbaka trupper och privatarméer från Irak.
• att Sverige drar tillbaka sina trupper från Afghanistan

Det handlar inte enbart om Sveriges anseende och trovärdighet som aktör för folkrätt, mänskliga rättigheter och demokrati. Det handlar om en grundläggande respekt för det mod som alla de i Libyen, Tunisien, Egypten, Sudan, Marocko, Bahrein, Saudiarabien, Jemen, Syrien, Irak, Iran, Palestina  och många andra länder visat .

Vänsterpartiet Storstockholms årskonferens 20110320