Skip to main content

Alla dagar borde vara dagar av solidaritet

Israels ockupation av Palestina har pågått i mer än 50 år och har skapat en av världens mest långvariga konflikter. 1977, 30 år efter antagande av FN:s resolution som syftade till att skapa de två självständiga staterna Israel och Palestina, gjorde FN den 29 november till Internationella solidaritetsdagen med det palestinska folket. För att belysa att ett fritt och självständigt Palestina ännu inte uppnåtts.

Idag visar vi solidaritet med palestiniernas kamp. Vi uppmärksammar palestiniernas krav på att få leva
i frihet, att ockupationen upphör och att palestinska flyktingar får rätt att återvända till sina hem.

I och med bildandet av staten Israel 1948 fördrevs uppåt 800 000 palestinier brutalt från sina hem och många har sedan dess levt i flyktingläger i närområdet. Sedan juni 1967 är Gaza och Västbanken ockuperat av Israel och fyra miljoner palestinier lever under israeliskt förtryck bakom murar och stängsel.

Antalet illegala bosättningar på ockuperad mark växer så väl som fördrivningen av palestinier från östra Jerusalem. Idag finns över 600 000 israeliska bosättare på ockuperad palestinsk mark.

I strid med internationell rätt fortsätter byggandet av en mur tre gånger så hög som Berlinmuren. Muren begränsar palestiniernas rörelsefrihet. Hindrar sjuka från att nå sjukhusen. Skiljer bönder från sin jord. Splittrar familjer. Isolerar människor från sina arbeten och förvägrar barn sin skolgång. En mur som splittrar ett helt samhälle kan aldrig vara vägen till fred.

Sedan 2007 är Gaza under blockad och den humanitära situationen där är akut. Vatten- och avloppssystemen är bristfälliga, vattnet går inte att dricka och det är brist på elektricitet, mat och mediciner.

Men det palestinska folket slutar inte kämpa. Varje fredag, sen ett och ett halvt år tillbaka, demonstrerar palestinier vid gränsen mellan Gaza och Israel. Demonstrationerna har redan kostat flera hundra palestinier livet och skadat många fler.

Konflikten mellan Israel och Palestina är inte en konflikt mellan jämlika parter. Israel är en av världens största krigsmakter med en militärapparat understödd av USA. Under det senaste decenniet har israeliska armén dödat fler än 4 600 palestinier. Bara under 2019 har 97 palestinier mist livet. 17 av dessa var barn.

Förra veckan meddelade USA att de inte längre ser de israeliska bosättningar på palestinsk mark som illegala under internationell rätt. Tillsammans med USA:s erkännanden av Jerusalem som Israels huvudstad 2017 och av de ockuperade syriska Golanhöjderna som israeliskt territorium i våras förstärker detta beslut maktbalansen ytterligare till Israels fördel. Som följd av beslutet har Israels
premiärminister Benjamin Netanyahu nu påbörjat processen att annektera och införa israelisk suveränitet i Jordandalen som utgör en tredjedel av den ockuperade Västbanken. Dessutom har USA strypt sin finansiering av UNRWA/United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees, som skall hjälpa palestinska flyktingar att antingen återvända eller kompenseras ekonomiskt för sina förlorade tillgångar. USA:s Israel-vänliga politik utgör ett allvarligt hinder för en rättvis fred och det är viktigt omvärlden agerar.

För fem år sen erkände den rödgröna regeringen Palestina, ett viktigt steg i rätt riktning. Men vad har hänt sen dess?

Istället för att ställa krav på att mänskliga rättigheter efterlevs inleder Sveriges regering ”innovationssamarbeten” med staten Israel. Det är inte rätt sätt att arbeta med en ockupationsstat.

Erkännandet av Palestina kräver handling och inte bara ord för att bli mer än symbolpolitik.

Sverige och omvärlden måste tydligt markera att Israels brott mot mänskliga rättigheter inte accepteras.

Kampen för ett självständigt Palestina fortsätter.

Alla dagar borde vara dagar av solidaritet.

Vi tummar inte på solidariteten med flyktingar

Vi står odelat solidariska med alla människor som tvingas på flykt från krig och förtryck. Vi vänder oss mot socialdemokratins anpassning till högerns och sverigedemokraternas försök att skylla så gott som varje samhällsproblem på flyktingar. Det är en medveten politik som ställer arbetare mot arbetare, och som sparkar nedåt istället för att rikta ilskan uppåt.

Vårt samhälle är rikt på pengar och resurser. Med en omfördelningspolitik och en sysselsättningspolitik värd namnet skulle vi inte ha några problem med att ha både ett generöst flyktingmottagande och fungerande satsningar som gör det möjligt att klara integrationens utmaningar. Sverige är ett av världens rikaste länder, med en kapitalkoncentration som nått rekordnivåer. De 15 rikaste finansfamiljerna kontrollerar idag ett kapital som är mer än tre gånger så stort som Sveriges totala statsbudget, och antalet miljardärer slår numera rekord år för år.

Ändå påstår man att vi inte har råd. Det har vi. Välfärdens stora behov står inte emot att hjälpa människor på flykt eller som är i nöd. Att pensionärer, sjuka och arbetslösa drabbas av fattigdom eller jagas av försäkringskassan, att anställda i den offentliga sektorn går på knäna och att stora delar av infrastrukturen och välfärden tillåts slitas ned handlar inte om bristande resurser, utan om politiska val. Den otrygghet som många människor känner har samma rot: Den är produkten av en politik som omfördelar från fattig till rik, där friskolor som levererar vinster åt riskkapitalister och privatiserad allmännytta driver på segregation och utanförskap.

En annan politik är möjlig! Vi vill se en valrörelse som präglas av utmaningen att utveckla samhället i en mer jämlik och solidarisk riktning. Vi vill slå ett slag för verklig trygghet: trygghet på jobbet mot arbetsgivares godtycke, för trygga tillsvidareanställningar, för förbud mot hyvling av anställningsgrader och ett utökat inflytande för fackföreningar som begränsar arbetsgivarnas möjligheter att säga upp personal, att ta in bemanningsföretag och utnyttja timanställda.

Vi vill se en valrörelse som präglas av krav på att stärka kollektivavtalens ställning på arbetsmarknaden. Svenska kollektivavtal måste omfatta alla arbetare – även de arbetskraftsinvandrare som är här på tillfälliga jobb och som idag utnyttjas av företagen för att pressa priset på arbete, vare sig det är i transportbranschen, i byggbranschen eller i den privata tjänstesektorn.

Vi vill se en valrörelse där politiker som säger sig stå upp för mänskliga rättigheter och rätten till asyl också står upp för rätten till permanenta uppehållstillstånd. De tillfälliga uppehållstillstånden, som inget gör för integrationen, skapar osäkra arbetare som blir helt beroende av arbetsgivarnas godtycke. De driver människor ut i papperslöshet. De leder till en press på kollektivavtal, löner och villkor utöver en oförsvarbar psykiskt nedbrytande stress för den enskilde.

Sist men inte minst, vi vill se och verka för en arbetarrörelse som i valrörelsen 2018 kämpar för reformer som förändrar maktbalansen i samhället till fördel för den arbetande befolkningen. Vi kräver arbetstidsförkortning utan sänkta löner, en välfärd fri från vinstplundrande riskkapitalister, ett omfördelande pensionssystem som skänker trygghet åt alla och en investeringsoffensiv för en starkare, rättvisare och mer solidarisk ekonomi för alla!

Robert Mjörnberg, sammankallande i Vänsterpartiet Storstockholms fackliga utskott
Elena Karlström, distriktsordförande Vänsterpartiet Storstockholm, 08 – 654 13 10

Vi står inte ut

#Vistårinteut – Kampen fortsätter!

Situationen är outhärdlig för ensamkommande barn och ungdomar i Sverige. Några av dem står inte ut längre och flera självmord har rapporterats. Handläggningstiden på Migrationsverket för ensamkommande barn och unga är mer än ett år. Det finns inga rättssäkra åldersbedömningar. När ett syskon fyller 18 kan lillebror omprövas och gå från att vara 16 år till 19 år från en dag till en annan. Plötsligt blev han storebror, för att nån suddade och skrev om en siffra på ett papper.

Vänsterpartiet Storstockholm stödjer, liksom Vänsterpartiet på rikstäckande nivå, initiativet från #vistårinteut och deras krav på amnesti för alla ensamkommande barn och unga som varit mer än ett år i Sverige.

För att förhindra fler självmord måste stat och kommuner stoppa omflyttningar av ensamkommande barn och unga som befinner sig i asylprocess. En tonåring ska inte behöva välja mellan att gå klart gymnasiet – eller att ha någonstans att bo. Migrationsverket måste frysa alla utvisningar för ensamkommande barn och unga omedelbart och vi måste ge dem en chans att etablera sig och bygga upp sitt nya liv. Med nya kompisar och trygga vuxna runt sig som ser och bryr sig om dem.

Som rättsstat ska Sverige visa att barns och ungas rättigheter är giltiga, som rikt land ska Sverige visa att vi har råd att ta hand om skyddssökande barn och unga.  

Samhällsklimatet har idag blivit allt hårdare, murarna kring EU byggs allt högre och de pratar om att svensk gränskontroll i fortsättningen ska skärpas och bli heltäckande. Den rödgröna regeringens vallöften handlade om att erbjuda en trygg fristad åt människor som flyr från förföljelse, tortyr och krig. Idag ser flyktingpolitiken helt annorlunda ut och den rödgröna regeringen står idag för en av EU:s hårdaste flyktingpolitik.

Vi som inte ger upp och ser Sverige som ett välkomnande asylland som står för mänskliga rättigheter, vi stödjer #vistårinteut i deras kamp.

Skriv på du också!
https://www.skrivunder.com/amnesti_for_vara_ensamkommande_barn_och_unga