Resedagbok från Ende Gelände 2018
av Daniel Perez Wenger.

Onsdag 24/10 kl. 17.10
Nu åker vi. En buss fylld med svenska klimataktivister, på väg mot kolgruvorna strax utanför Köln. Detta är kanske den finaste tiden på året för att befinna sig ute på vägarna – utanför bussfönstret exploderar höstfärgerna utmed E4:an. Just denna trädens färgshow är något som hotas av de gruvor dit vi är på väg till. Av Hambach-skogen i Nordrhein-Westfalen – en över 10 000 år gammal urskog – återstår endast 200 hektar av det som tidigare var tusentals hektar. Det är gruvföretaget RWE som avverkat skogen för att fortsätta utvinna sin brunkol. 90 miljoner ton kol per år sägs utvinnas där. 90 miljoner ton!

På bussen blandas erfarna och nyblivna aktivister i alla åldrar. Ung vänster utgör en tredjedel av bussen (plus att ytterligare några tog sig dit på andra sätt) och blandas med folk från till exempel Vänsterpartiet, Greenpeace, Klimataktion och Ende Gelände Sverige. Alla är väldigt förväntansfulla på det som komma skall.

Ende Gelände (”hit men inte längre”), är alltså mass-aktion av civil olydnad som ägt rum varje år sedan 2015 med målet att protestera mot fossilindustrin. Tusentals aktivister från hela Europa väntas delta. Hela aktionen genomförs enligt tydliga icke-vålds principer, skadegörelse mot fossilföretagens infrastruktur är heller inte tillåten enligt den aktionskonsesus som tydligt finns deklarerad. Det som det handlar om är att med människors kroppar utmana de lagar som tillåter det som förstör livschanserna på vår planet. Ett kraftfullt sätt att urholka och och ifrågasätta lagarnas legitimitet och tydligt visa vägen för ett av många viktiga sätt att föra klimatkampen.

Torsdag 25/10 kl. 11.30
Vi är inne på den 19:a timman i bussen nu. Resan hittills har varit som titeln på det där gamla Snook-albumet: ”Vi vet inte vart vi ska, men vi ska komma dit”. Den plats där organisatörerna tänkte slå läger vräktes nämligen av polisen under natten, den ansågs vara olaglig. En aktivist fördes till sjukhus efter övervåld från polisen. Som svar på vräkningen försökte aktivister ockupera några hus i närheten, men de fördes bort även dem. Så vi har åkt vidare, men inte riktigt vetat var det är vi kommer hamna. Den senaste uppdateringen är att det verkar ha löst sig och eftersom vi blir några av de första som kommer dit, kommer vi även få hjälpa till att bygga upp lägret. Senare kommer vi få reda på att det är en bonde med ekologiska odlingar som själv hörde av sig till Ende Gelände för att erbjuda plats. Detta trots att gruvbolaget RWE gått ut och hotat landägare i området med repressalier om de väljer att upplåta sin mark till aktivisterna.

Lägret är för övrigt en väldigt viktig plats – det är där alla har sina tältplatser, har tillgång till tillfäligt uppbyggda toaletter och duschar, där matlag fixar 3 (veganska) mål mat om dagen, där man kan få juridisk rådgivning, där planeringen inför själva aktionen på lördagen tar plats men där det också finns barnpassning, massage och ett tält för att kunna prata av sig om man skulle må dåligt.

Torsdag 25/10 kl. 15.50
Nu är vi äntligen framme. Vi är bland de första aktivister som kommer dit, endast köksområdet – som ett anarkistiskt matkollektiv driver – och det stora mötestältet är uppsatt. Vi sätter upp våra tält och börjar hjälpa till med förberedelser. Några går till en station och målar Ende Geländes logga på de vita dräkter som utgör den välkända symbol som alla aktivister har på sig på själva aktionsdagen. Några andra går och fyller på halm i säckar som används till att sitta på under aktionen – när man förhoppningsvis ockuperar en gruva eller ett tågspår – men som också används för att skydda sig mot batongslag vid de tillfällen det kan bli aktuellt att försöka ta sig igenom polislinjer. Ytterligare några andra hjälper till att sätta upp större tält av den typ man sett i flyktingläger.

Fredag 26/10 kl. 12:15
Organisationen och logistiken här i lägret är återigen imponerande. Särskilt som allt arbete sker helt ideellt av organisatörerna. Stormötena som hålls i ett stort tält av cirkustyp med plats för cirka 500 personer simultantolkas till engelska, spanska och franska. Man får små radioapparater man ställer in på en viss frekvens beroende på vilket språk man vill ha översatt till.

Tidigare idag har vi bildat vängrupper och skaffat ”buddys” – de minsta enheter man rör sig i för att ta hand om varandra i potentiellt farliga eller kaotiska situationer. Men vängrupperna ligger även till grund för att ta beslut och göra beslutsfattandet enklare. Man diskuterar en eventuellt uppkommen fråga, skickar en delegat till ett delegatmöte med delegater från övriga vängrupper och sen fattas beslut med konsensus. Så att alla är med och accepterar de beslut som tas.

Vi hade ”action training” tidigare idag för att till exempel gå igenom de handsignaler som används för att kommunicera under aktionen och mycket annat. Ett av väldigt många exempel på inkludering och solidaritet här i lägret och hela aktionen var träningsledarens ord: ”Jag som vit person riskerar polisrepression, men värre kan det vara för icke-vita personer på grund av den rasism som finns i samhället och särskilt i poliskåren. Så var uppmärksamma och ta hand om varandra”.

Jag var tidigare på en workshop om Första Hjälpen där vi gick igenom grundläggande kunskaper, och det fanns också en workshop kring rättshjälp och frågor om lag och rätt. Nu inväntar vi lunch. Maten kostar ingenting men man uppmanas att donera 7 euro per dag. Det var kallt i tältet i natt men natten får gärna komma snart igen. I morgon är det aktionsdag och vi går alla och längtar.

Lördag 27/10 kl 06.30
Väckarklockan ringer, aktionsdagen är här. Dags att packa ihop ryggsäcken med lite extra kläder, mat, sovsäck, ficklampa och annat som behövs. Det kommer förmodligen vara en lång vandring innan vi är framme vid målet, och om aktionen lyckas så är tanken att sova över på platsen och hålla blockaden över natten.

Lördag 27/10 kl 08.55
Snart dags för avmarsch. En grupp på 10 personer spelar trummor och tusentals aktivister klädda i de vita dräkterna står redo för avmarsch. Dimman har börjat lätta, solen kastar sin strålar mot oss men temperaturen håller sig för tillfället på cirka 8 grader. Jag ser en banderoll med budskapet ”Burn borders, patriarchy, anti semitism, racism and homophobia – not coal” vilken stämmer väl överens med det budskap som Ende Gelände förmedlar. På hemsidan står att läsa: ”Vi tar starkt avstånd från varje försök att använda motstånd mot kolbrytning för reaktionära eller nationalistiska mål”

Lördag 27/10 kl 12:00
Vi är cirka 5 000 aktivister – från Sverige, Tyskland, Belgien, Spanien, Italien, Tjeckien med flera länder – som gått i cirka 3 timmar nu. Genom fält med kålrötter och små pittoreska byar. Slagord och sånger har ljudit för att hålla kamplusten uppe och deklarera våra budskap. ”What do we want? Climate justice!”. Men nu har polisen stoppat oss. Vi får höra att det sker förhandlingar mellan organisatörerna och polisen, och efter cirka 45 minuter får vi börja gå igen.

Lördag 27/10 kl 12:55
Jag och min vängrupp har hamnat nästan längst bak i tåget. Plötsligt efter att ha passerat en bro ser vi att något händer längst fram i tåget. Fronten bryter sig loss från tåget och börjar springa ut över ett fält. Nu händer det! Några få står kvar i demonstrationen men nästan alla aktivister springer nu över fältet mot ett krön som leder till en motorväg. Med vår position längst bak ser vi detta vackra skådespel av aktivism från bästa plats. Vi börjar också springa och antar att målet är inom räckhåll. Längst fram ser vi hur många aktivister tar sig över krönet trots polisnärvaro, pepparspray och vattenkanoner. Vi fortsätter springa men med vår position längst bak innebär det att polisen hinner omgruppera sig och hindrar cirka 1 000 av oss från att springa vidare. Förstärkning kommer nu dessutom i form av ett 20-tal piketbilar fyllda med poliser. Vi är nu omringade och det följer en stund av ställningskrig innan vi förstår att det kommer bli svårt för oss att göra något mer.

Lördag 27/10 kl 15:00
Några timmar har gått sen utbrytningen och vi får nu rapporter om att de som var längst fram – nästan 4 000 personer – har nått sitt mål, de sitter och nu och ockuperar de tågspår där kolet från gruvan transporteras. Stort jubel utbryter! På ett personligt plan är besvikelsen stor över att inte ha nått fram till målet, men känslan är ändå god. Vi drog till oss en stor polisbevakning och möjliggjorde för många aktivister att ta sig fram. Faktum är att man inte ens behöver ha varit på plats i själva aktionen för att känna att man bidragit. Alla de som städat toaletter, lagat mat, diskat, hållt i workshops, varit nattvakter på campingen eller bemannat info-tält är minst lika delaktiga. De har möjliggjort för oss alla att vara så väl förberedda som möjligt och skapat en helt avgörande känsla av trygghet.

Lördag 27/10 kl 15:40
Vi tar beslutet att börja röra oss tillbaka mot lägret, även om några väljer att stanna kvar. Innan dess citerar F några textrader ur musikalen Hamilton

”I may not live to see our glory
But I will gladly join the fight
And when our children tell our story
They’ll tell the story of tonight”

 

De raderna fångar känslan så väl just nu. Detta var en seger, men det kanske kommer dröja innan den skrivs in i historien som en sådan. Det spelar just nu ingen roll, vi är här och kämpar ändå. En dag kommer Ende Gelände – och liknande kamper världen över – tillskrivas dess rättmätiga värde och belönas med annat än batonger och repression.

Lördag 27/10 kl. 19:35
Vi kommer tillbaka till lägret efter att ha gått i ett par timmar och sen fått skjuts sista biten (det har organiserats bussar som kör skytteltrafik för att ta aktivister tillbaka till lägret). Väl framme står folk och tar emot oss med jubel. Solidariteten och den kamratliga atmosfären är påtaglig på alla sätt och vis.

Lördag 27/10 kl. 20:30

Stormöte i cirkustältet för att gå igenom dagens aktioner. Filmer och bilder från aktionen visas upp och det blir ett öronbedövbande jubel och applåder som inte vill ta slut. Glädjen är enorm. Vi har segrat! Det må vara en droppe i havet, men oj vilken droppe det är.

Lördag 27/10 kl. 23:00
Trötta och slitna efter dagens aktion sitter vi ett gäng vid en eld som gjorts upp i en tunna, vi dricker öl och sjunger sånger. Pratar om dagen. Två personer ur min vängrupp tillsammans med cirka 30 andra bestämmer sig för att försöka ta sig ut till tågspåren igen för att förse aktivisterna där med mat och vatten. Vi får höra dagen efter att de har lyckats. Hjältar!

Söndag 28/10 kl 13:00
Vi sitter och äter lunch några stycken och en av Ung Vänstrarna kommer förbi, en av de tusentals som sov över på tågspåren som bara nyligen kommit tillbaka till lägret efter nästan 24 timmar. Hen berättar om hur hen blev brutalt misshandlad av polisen när hen skulle gå från blockaden. Torkade blodfläckar syns i ansiktet och på tröjan. Jag tänker på det som man så ofta får erfara på demonstrationer – polisen finns inte till för oss. De finns till för att upprätthålla rådande maktordning.

 

Söndag 28/10 kl 19:05
Vi har packat in all packning i bussen och börjar åka hemåt. Det är andra gången jag deltar i Ende Gelände och det kommer bli fler gånger. Känslan här är fantastisk. Tusentals människor av olika åldrar, bakgrunder och erfarenheter har samlats för att med sin kroppar och röster deklarera att det är nog nu! Tiden är knapp. Världen över står människor i frontlinjen mot stat och kapital för att bokstavligt talat rädda planeten. Vi har precis sällat oss till den skaran.

Jag tänker, medan bussen rullar ut i ett becksvart landskap, att den politiska dimensionen av Ende Gelände så klart är oerhört viktig, men det som kanske folk inte tänker på som inte har varit här är den otroliga uppvisning i mänsklig organisering och samvaro som Ende Gelände är ett prov på. Vi har under dessa dagar i lägret och i aktionen skapat ett litet idealsamhälle i miniatyr. Alla bidrar efter förmåga och får efter behov. I alla delar av lägrets funktioner och i aktionsförberedelserna tänker både organisatörer och deltagare på inkludering, respekt och trygghet. Det skapar en känsla – bortom teoretiska texter – av att möjligheten att forma samhällen fria från förtryck – en värld som är till för oss alla – är något som vi har i vår egna händer.

Tack till er som stod vid min sida, ni har gjort mitt liv rikare och världen till en bättre plats. Vi rullar nu hemåt fulla av hopp och flera erfarenheter rikare. Stolta men inte nöjda. Kampen, den fortsätter.

-Daniel Perez Wenger

Uppdaterades: 08 nov 2018