Okategoriserade

Om behovet av en rejäl skattereform

 

Regeringens skattepolitik leder samhället i helt fel riktning. En ny regering 2014 bör ha som prioritet en skattereform för att komma närmare ett ideal om transparens och förutsägbarhet, och sedan för en lång tid framöver stänga dörren för särbehandling.

 

Här är vi nu, tre år innan nästa riksdagsval. När röken har lagt sig efter allianspartiernas budgetförhandlingar sitter vi med den senaste, men säkert inte den sista skattesänkningen i syfte att rikta konsumtion från en sektor till en annan. Och eftersom all politik från regeringen måste sättas in i en berättelse om arbetslinjen presenterades momssänkningen för restaurangbranschen som just det: jobbskapande. Återigen påpekade oppositionen och fristående ekonomer på hur mycket varje prognostiserat jobb skulle kosta i jämförelse med om man använde skattepengarna till att anställa direkt, men förstås, till ingen nytta.

 

Momssatsernas utformning är för den skull ingen lätt fråga. En enhetlig moms, med bibehållen skatteinkomst, skulle orsaka kraftiga prishöjningar på mat och kultur. Att istället göra momsen enhetlig samtidigt som den totala skatteinkomsten sänks skulle gräva stora hål i statens finanser. Skatt på konsumtion åtnjuter hög legitimitet och är en stabil intäktskälla. Trots detta bör momsen ses över vid ett regeringsskifte. Olika momssatser bjuder in till skråintressen och snedvrider marknader på ett sätt som inte alltid blir som det är tänkt. Men, värre ändå är förstås avdragen.

 

När en bransch blir subventionerad står genast nästa vid dörren. Efter ROT och RUT hörs krav på RIT (avdrag för IT-tjänster i hemmet), och för inte så länge gav sig kulturarbetarna in i kampen om statens varma hand över just sina tjänster och produkter. Skråintressen leder politiken bort från en av dess främsta uppgifter: Att implementera universella lösningar och spelregler. Vad värre är, den här sortens avdrag går rundgång bland mer eller mindre inflytelserika branschorganisationer och förpestar det politiska klimatet samtidigt som det överröstar relevanta politiska utmaningar.

 

Men en av vår tids dyraste och minst ändamålsenliga konsumtionssubventioner är ränteavdraget för bostadsrättslån. Det är, till skillnad från vad många tror, inte ett nytt påfund utan kom till under tidig efterkrigstid och syftade till att göra det lättare för vanligt folk att köpa sin bostad.

 

Idag ser marknaden annorlunda ut. Vi har hamnat i en situation som efterkrigstidens lagstiftare inte kunde föreställa sig. Kreditmarknaden har avreglerats, och bostadsrätten har blivit ett spekulationsobjekt där ränteavdraget räknas in i den kalkyl som budgivarna gör när de trissar upp priset i sms-envigen. Är det någon som tror att priserna på bostadsrätter hade hamnat där de hamnat ifall ränteavdraget inte existerat? Bakom de gångna årens bostadsprisboom ligger givetvis en högst reell bostadsbrist på framförallt hyresrätter i storstadsregionerna. Men statens subvention av bostadsrätten är klart medskyldig.

 

Och bostadsmarknaden behöver avgiftas. Ränteavdraget bör trappas ner år för år med målsättningen att helt avskaffas. En systemförändring av den magnituden kräver förstås sina offer, och politiken måste förmås att kompensera låntagare för åratal av prissnedvridning. Ränteavdraget kostar årligen 25 miljarder kronor, skattebetalarnas present till banker och byggföretag. På sikt är det en utgift som vi kan slippa, till gagn för andra ambitioner vi kan tänkas ha, men i det korta perspektivet är det pengar som måste läggas på någon form av räddningsoperation om inte de senaste årens bostadsspekulanter ska drivas från hus och hem.

 

En progressiv regeringskoalition år 2014 måste sätta tonen genom en ny total skattereform. Borgs avdragsdjungel måste skäras ner med machete, och i dess ställe resa en solid konstruktion av överskådliga regler och progressiva skattesatser. Idén att politiken kan kirurgiskt utforma lämpliga konsumtionsmönster och en arbetsmarknad genom avdrag och rabatterade arbetsgivaravgifter är fel och bör inom några år betraktas som en historisk kuriositet.

 

Marknaden tenderar att kompensera sig på ett eller annat sätt. Modellerna som Borg och andra använder sig av förutsätter nästan alltid perfekt konkurrens, en förutsättning som skulle tvinga exempelvis restauranger till att låta den där momssänkningen gå direkt till kunden genom sänkta priser. Trist nog är det sällan så det ser ut i den reellt existerande ekonomin, utan pengarna går med största sannolikhet direkt till branschens kassavalv.

 

Kvar blir medborgarna med marginellt försvagade statsfinanser, och ett lapptäcke till skattepolitik. Dags alltså, för en ny giv.

 

Martin Hofverberg, Lidingö

Distriktsstyrelseledamot

Skriv en kommentar