Därför vill vi inte ha krig
Solidariteten med världens folk och kampen för fred och mänskliga rättigheter är en av de viktigaste frågorna för Vänsterpartiet. Vårt arbete för en generös flyktingpolitik, mot krig och ockupation och för en rättvis värld är en grundbult i Vänsterpartiets politik. Vi har i det rödgröna samarbetet drivit dessa frågor starkt, och också varit nöjda över att ha fått till stånd överenskommelser om utrikes- och flyktingpolitik som skulle ha gett Sverige en tätposition i världen när det gäller arbetet för fred och mänskliga rättigheter.
Men vi vann inte valet. Och långt bort från politiska spelteorier, diskussioner om taktik och hur man vinner flest storstadsväljare, så pågår fortfarande ett krig. Ett krig som Sverige deltar i. Ett krig som kostar svenska människoliv, såväl som afghanska civila offer.
I snart nio år har Sverige deltagit med trupp i den Nato-ledda Internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan, ISAF. Under dessa nio år har våldet eskalerat och spridit sig till allt större delar av landet. Förra året dödades 2 412 civila i Afghanistan enligt siffror från FN. Trots att antalet utländska soldater har ökat, så flyttar Talibanerna fram sina positioner. Den afghanska ledningen som Sverige ger sitt politiska och militära stöd utgörs inte bara av godhjärtade demokrater, utan även av män med omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna på sitt samvete.
Bara var fjärde afghansk kvinna kan idag läsa och skriva, landet har en världens högsta nivåer av mödradödlighet och den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watch visade i en rapport förra hösten att situationen för de afghanska kvinnorna på flera punkter försämrats de senaste åren. Nio år med ISAF i Afghanistan kan sammanfattningsvis knappast beskrivas som något annat än ett misslyckande.




