Liksom en stor del av min bekantskapskrets har jag under flera år levt mitt liv i olika flyttlådor. Flyttlådor som packats upp bara för att packas ner igen eftersom rivningskontraktet inte sträckt sig längre än sex månader, lådor som fått stå i någons källare eftersom möblerna inte fått plats i ettan man hyrt i andra hand till överhyra, eller flyttlådor som inte packats upp överhuvudtaget eftersom kontraktet varit svart och man ändå inte vetat hur länge det kommer att gå att bo kvar i lägenheten.

För ett år sedan fick jag och min sambo till slut en studentlägenhet genom den studentägda stiftelsen SSSB. Det innebar att vi för första gången på flera år slapp oron över att inte veta var vi skulle bo om ett halvår, de ständiga adressändringarna och den närmast maniska bevakningen av de fem olika bostadsköerna vi stod i.

I dagarna släpper Stockholms Studenters Centralorganisation, SSCO, sin årliga rapport över bostadsläget för unga och studenter i Stockholm. Av allt att döma kommer det att vara en dyster läsning. Bristen på hyresrätter och studentbostäder fortsätter att vara akut i länet. För oss tog det tre år att få den där tvåan på 55 kvadratmeter – studentbostadsförmedlingen förmedlar få tvåor och det hade varit svårt att få plats två personer och en katt i ett korridorsrum. Men även för den student som söker en någonting mindre är kötiden lång.

En snabb blick på SSSB:s förmedlingsstatistik visar att den kortaste kötiden för ett rum i korridor är 20 månader och ska du dessutom ha en etta med pentry måste du ha stått i kö i ytterligare fem. För den student som sökt sig till något av Stockholms lärosäten från en annan stad kan en sådan lång väntan på en bostad innebära att man tillslut är tvungen att tacka nej till en efterlängtad studieplats.

I det politiska debatten får man ofta höra att det byggs mer än någonsin i Stockholm. Det beror självfallet på vad man jämför med. Under 2009 påbörjades inte en enda ny studentlägenhet och endast 21 färdigställdes genom ombyggnation. Det borde med andra ord inte krävas en alltför stor ansträngning från den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus för att överträffa den bottennoteringen.

Men samtidigt finns det inte mycket som tyder på att byggandet av studentbostäder ens ska komma upp i de nivåer som majoriteten gick till val på. De stösta projekten som utgör det studentbostadspaket som finansborgarrådet Sten Nordin (m) lanserade under valrörelsen, Albano och Spånga Industriområde, har inte ens påbörjats.

När byggandet av hyresrätter dessutom fortsätter att ligga på låga nivåer och majoriteten planerar att fortsätta med den ombildningspolitik som effektivt minskar antalet lägenheter som unga har möjlighet att efterfråga, borde läget kunna anses vara särskilt allvarligt. I synnerhet för en region som både har en unik befolkningstillväxt och rekordstora ungdomskullar som är på väg ut på bostadsmarknaden.

Ett genomgående problem i den borgerliga bostadspolitiken är att man fäster en alltför stor tilltro till flyttkedjor och ökad andrahandsuthyrning. Men när nästan hälften av alla unga i Stockholm mellan 20 och 27 år saknar en egen bostad räcker inte den strategin långt. Det snabbaste och mest effektiva sättet att komma till rätta med bostadsbristen är att ställa om delar av nyproduktionen så att den blir bättre anpassad efter unga och studenters behov. Det behövs med andra ord hyresrätter och studentbostäder som även en timvikarierande tjugfemåring eller en student som hankar sig fram på ett alldeles för lågt studiemedel har råd att betala.

De kommunala bostadsbolagen måste uppdras att bygga hyresrätter med låga hyror, aktörer som är beredda att bygga hyresrätter och studentbostäder måste få mer mark och de parkeringstal som idag kräver att det i princip måste byggas en parkeringsplats per nybyggd lägenhet måste sänkas radikalt. De håller uppe produktionskostnaderna och är ofta helt onödiga i exempelvis i kollektivtrafiknära lägen. Med en schysstare beskattning av hyresrätten och riktade investeringsstöd skulle även förutsättningarna för att bygga hyresrätter med låga hyror avsevärt förbättras.

Känslan av att för första gången få se sitt namn på ett förstahandskontrakt, packa upp cd-skivor och böcker man hunnit glömma att man hade medan de samlade damm i en källare eller åka till IKEA för att köpa möbler med vetskapen om att de kommer att få stå i lägenheten under en lång tid framöver är på många sätt oslagbar. Med en annan bostadspolitik skulle fler unga också kunna få uppleva den.

På tisdag avgörs framtiden för privatdrivna S:t Görans sjukhus i landstingsfullmäktige. Det från början landstingsägda sjukhuset såldes 1999 och drivs nu av riskkapitalbolaget Capio, ett bolag som fått en skatteplanering på 400 mkr underkänt av Skatteverket. Riskkapital tjänar stora pengar på skattefinansierad vård men vill inte själva betala skatt! Sjukhuset har på sex år gjort en vinst som är större än det man betalade för sjukhuset. Det har dock inte lett till att de som arbetar på sjukhuset fått högre lön än de som arbetar på de andra akutsjukhusen. Vinsterna har gått till okända aktieägare.

Det är nu dags att omförhandla avtalet. Vänsterpartiet anser att S:t Görans sjukhus tillhör Stockholmarna och därför ska återföras till landstinget när avtalet med Capio löper ut. Det beslutsunderlag som vi politiker fått att ta ställning till kan ses mer som en propagandaskrift för privatdriven vård än en seriös analys av fördelar och nackdelar med ett återtagande i egen regi respektive upphandling. Båda förslagen finns med i det 18-sidiga underlaget, men endast tio rader ägnas åt återtagande i egen regi, resten åt hur en upphandling och fortsatt privatisering ska gå till.