Idag på 1 maj talade Christina Höj Larsen, riksdagsledamot (V) och migrationspolitisk talesperson, i Kungsträdgården för tusentals demonstranter. Här kan du läsa hennes tal:

”Mötesdeltagare – vänner, socialister…

Vi behöver varandra. Därför står vi här idag. När tågen ringlar fram på gator och torg världen över just idag är det med det budskapet: Vi behöver varandra.

För vi vill varandras frihet. Frihet från fattigdom. Frihet från orättvisor. Frihet från våld. Frihet från rasism. Frihet till våra kroppar och till vår kärlek. Frihet att se våra barn växa upp i trygghet och få den kunskap och det stöd de behöver att bli det bästa de kan. Frihet att inte behöva sova med mobilen intill sig oss för att inte missa att sms:et med jobbchans. Frihet till ett arbetsliv där vi inte slits ut.

Vi vill varandras frihet. Frihet att vila i vissheten att om du faller – då håller vi andra hålla i skyddsnätet. Att vi bär, när du inte orkar. Och att du kommer göra detsamma för oss. Att ingen kommer lämnas ensam med fattigdom, arbetslöshet, sjukdom eller bostadslöshet. Vi behöver varandra för att vi är varandras trygghet.

Vänner – det borde egentligen vara enkelt. Det är ju vi som är de många. Ändå är hela systemet riggat för de få. För de rikaste. I ett genomsnittligt svenskt storföretag tjänar en Vd lika mycket som 66 undersköterskor. Varje dag tjänar bankerna i Sverige 300 miljoner kronor. Sverige har fler miljardärer än någonsin men de betalar inte mer till det gemensamma för det. Ränteavdragen går till dem av oss som tjänar mest, medan kvinnor som slitit hela sina liv kämpar för att klara sig på knappa pensioner.

Det saknas inte pengar i Sverige. Men makt och pengar behöver omfördelas. Vi behöver en omfördelning från Vd:arna till undersköterskorna. Från friskolemiljardärer till förskollärare. Från de som lever på att äga aktier, till de som gör jobbet och arbetar ihop vinsterna.

Under allt för många år har det varit höginkomsttagarna som tjänat mest på den ekonomiska politiken. Nu måste det vara undersköterskornas tur. De ensamstående föräldrarnas tur, pensionärernas tur och skolbarnen i den slitna skolans tur.

I budgetförhandlingarna driver Vänsterpartiet på för allt som kan göras för en sådan omfördelning. Vi har bland annat lyckats pressa fram den största satsningen på välfärden på många år – 10 miljarder till landsting och kommuner, sänkt skatt för de med sjukersättning, höjt underhållsstöd, höjt tak i a-kassan och gratis mediciner för barn. Det är bra och viktiga steg att vara stolta över. Men vill vi i grunden ändra på att systemet är riggat för de rika måste vi ta större kliv. De som har mest måste bidra mycket mera. Det borde även vara självklart för en regering som leds av socialdemokrater. Men istället för att tillsammans med Vänsterpartiet skapa en ekonomisk politik för allas frihet och trygghet väljer de att försvara en borgerlig ekonomiska politik som riggats för de få.

Vänner – socialister – att sätta press på regeringen för att ändra ekonomisk politik och sätta stopp för vinsttjuvarna i välfärdens är några av våra viktigaste uppgifter framöver. Men vi är de många – och tillsammans kan vi sättas allas frihet framför friheten för de få. Det är vår tur nu!

Vänner – antirasister…

I en tid då statsministern svängt från att hälsa Refugees welcome till att stänga gränser, splittra familjer och jaga papperslösa är det lätt att känna uppgivenhet. Liksom i övriga världen och Europa växer reaktionära nationalister och den gamla borgerligheten frestas att ta makten med nationalisternas stöd. Men se er omkring. I en tid av polarisering växer även motståndet. Det är lätt att bara se hur den skrämmande motpolen växer, men även vi som tror på en rättvis värld blir flera.

Titta på varandra. Vi är varandras nu och framtid – trygghet, styrka och tröst. Runt om i landet kämpar lärare, grannar och klasskompisar varje dag för amnesti och en trygg framtid för de ensamkommande som nu hotas av utvisning. Andra av oss kämpar mot våldet som skördar unga människors liv i spåren av utsatthet i deras kvarter. I Ådalen ockuperas BB i protest mot nedläggning och för kvinnors rätt att föda i trygghet. För vi lämnar inte varandra ensamma. Idag går vi sida vid sida, men alla andra årets dagar kämpar vi för varandra i vardagen. Vi är en del av samma kamp för allas vår frihet.

Vänner – Det finns dem som vill få oss att tro att vi inte kan leva tillsammans…

Vi hatar terrorn för att den hänsynslöst rycker bort människoliv. Vi hatar terrorn för att den är menad att plantera rädsla, misstro och hat mellan oss. Vi hatar terrorn för att den låter reaktionära fascister – oavsett om de kallar sig nationalister eller jihadister – få kraft och bränsle av varandra i en sjuk spegeldans. De är så lika. Bakåtsträvande och övertygade om att de kan skrämma oss att tappa tron på varandra.

Vill vi värna människovärdet kan vårt svar inte vara att människovärdet inte längre ska gälla oss alla. Vill vi värna frihet och fred kan vårt svar inte vara fotbojor, bomber och slopad asylrätt.

Vår motståndshandling är att insistera på att se varandra som människor – och inte som representanter för fienden. Aldrig ska vi frestas att bli en spegelbild av dem som använder hat som motor. Det innebär att göra motstånd när några av oss pekas ut och skuldbeläggs. När dem av oss som flytt terror och krig plötsligt ska sättas i bojor eller interneringsläger. När dem av oss som bär slöja bespottas eller nekas arbete på grund av sin religion. Varje dag ska vi visa att vi kan leva tillsammans. Att vi faktiskt behöver varandra.

Det som krävs av oss nu är att vi inte går med på att offra några av oss. Att vi inte går med på att se några av oss som odugliga eller oönskade för att mata högern eller fascisterna.

Varje gång vi tagit varandras händer i en pakt som inte kan brytas har vi vunnit. Så har vi tagit steg för att bygga välfärd och bryta ner patriarkatet. Så har vi vunnit segrar för rätten att behandlas som människor.

När dom av oss som har det hyfsat ställt inte låter sig nöja med köksrenoveringar och ränteavdrag – utan istället gör gemensam sak med de som har mindre och kräver en skola för alla och att mormor ska ha en pension att leva på. När dom av oss som inte behöver assistans i vardagen försvarar dem av oss som behöver assistansen för att leva fria liv. När dom av oss som aldrig tvingats fly från krig eller terror öppnar vårt samhälle för de som tvingats uppleva den smärta. De gånger vi vågat tro på varandra och kämpa för varandras frihet har vi alltid vunnit. Det kommer vi även göra nu!

Vänner… Till och med den minsta unge vet att trolleri handlar om att fånga publikens uppmärksamhet med ena handen härborta… Medan handen med myntet obemärkt slinker ner i fickan härnere.

Varje gång jag lyssnar till borgerligheten kommer jag tänka på samma taffliga trolleritrick. Gång på gång pekar de på de flyktingar som nyss kom med ena handen, medan andra handen döljer de 140 miljarder de smugit ned i de rikastes fickor – och de många miljarder som varje dag pumpas ur vår välfärd av företag som fått sänka sina snablar ner i våra skattkistor.

De skyller en utmärglad välfärd med för få lärare i klassrummen, underbemannad äldreomsorg och bostadsbrist på dom som nu flyr för sina liv. De pekar finger åt fattigdomen och segregationen i förorten och vill kriminalisera och straffa, när de själva har förskansat sig i rikemansreservat. Det är ett trick där Sverigedemokraterna är ett helt nödvändigt förband – nöjda står de i kulisserna och ser sin giftiga hets mot flyktingar och invandrade komma till användning i borgerlighetens illusion.

Sänker man skatterna för de rikaste och låter välfärden stå och blöda vinster – då får det konsekvenser. Nu vill borgerligheten smita från ansvaret och lämna var och en ensam att klara sig bäst den kan. Det är inget nytt. Så har det alltid varit.

Det nya är att även en regering som leds av socialdemokrater vill använda samma taffliga trick. Medan regeringen talar om andrum tar människor på flykt sina sista andetag i Medelhavet. Regeringen pratar om ordning och reda för att värna asylrätten stänger de gränserna för människor på flykt undan Assads tunnbomber och Daesh terror. Medan regeringen pratar om att värna trygga jobb går de med på tillfälliga uppehållstillstånd som gör alla på arbetsmarknaden otrygga – både den som är helt beroende av arbetsgivaren för att få stanna – och kollegan som jobbar bredvid.

Vi står i ett viktigt vägval som Sverige har gjort förut. Högern vill alltid ha skattesänkningar och otrygghet. De vill sänka löner och höja hyror. Men nyckeln till framgång för Sverige har aldrig varit att ha lägre löner eller svagare trygghetssystem än andra länder. Tvärtom spär det på konflikter och splittring. Det sliter oss isär.

Vårt lands styrka har istället varit att vi har investerat i samhället och direkt i varandra – i utbildning, bostäder, hälsa och jämlikhet. Det är då Sverige utvecklas och växer. Det visar hela vår moderna historia. Tidigare generationer fick bättre utbildning och bättre jobb samtidigt som vi hela tiden blev fler. Det är en lärdom Sverige måste ta till sig i dag.

Vänsterpartiet går inte på billiga tricks. Vi ser att mynten försvunnit ner i fickorna på de rikaste. Det är dags att använda dom för att bygga vårt samhälle större och starkare.

Vänner… feminister…

Sverige behöver en ny frihetsreform. En reform som kommer att ge oss ökade möjligheter att få livet att gå ihop, göra oss friskare och göra att fler kan få jobba.

Därför föreslår Vänsterpartiet idag en nationell satsning på sex timmars arbetsdag. Vi vill införa treåriga projekt med sex timmars arbetsdag på en arbetsplats i vartenda landsting och varenda kommun i hela Sverige. Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Vi går från enstaka försök till kortare arbetstid på massor av arbetsplatser inom äldreomsorg, sjukvård, socialtjänst, barnomsorg och skolan. Det är dags nu!

Det här är ett strategiskt steg för arbetstidsförkortning, snabbt och lätt att få igång. Och med en så pass storskalig satsning över hela landet kommer resultaten bli svåra att avfärda. Vi visar att det går. Vi startar något som kan spridas som ringar på vatten till fler arbetsplatser. Så flyttar vi fram positionerna, så lägger vi grunden för att fler följer efter.

Åtta timmars arbetsdag är en 100 år gammal idé, sex timmars arbetsdag är framtiden!

Vänner…

Arbetarrörelsens framsteg och segrar har aldrig givits oss av överhetens goda vilja. Inte heller har de uppstått ur några mystiska ”svenska värderingar”. Varje rättighet är ett resultat av vår vilja och kamp och har mötts av motstånd. Det gäller även nu.

Vi behöver varandra. De gånger vi vågat tro på varandra och kämpa för varandra har vi alltid vunnit. När vi skiljs åt om en stund ska vi bära denna insikt och styrka med oss. Den ska eka i våra steg på gatan, vi ska ropa det ut över taken, vi ska prata om det vid fikaborden och vi ska nynna det på tunnelbanan.

För vi vill inget mindre än varandras frihet. Vägen dit är att vara varandras trygghet.

Det är vår tur nu!”

Till minne av de frivilliga som kämpade mot fascismen under Spanska inbördeskriget samlas en rad organisationer traditionsenligt vid La Mano-monumentet på Katarinavägen. Distriktsordförande Elena Karlström talade för Vänsterpartiet, här kan du läsa hennes tal:

”Kamrater, compañeros, compañeras!

Här är en kort ögonblicksbild av krig, en vittnesskildring.
”Madrid var hotat. Några nätter senare anföll Francotrupperna våra skyttegravar. Stridsvrål, artilleridån, gnäggande hästar, min belgiska kamrat från båten badade i blodet ifrån sina sönderslitna tarmar. De där bilderna finns ständigt i mina drömmar. Vi slogs mot fascisterna ända till slutet, det handlade om att överleva”
En av de som överlevde hette Adolphe Loew, han blev intervjuad av Björn Cederberg 2011 i LO- tidningen.

Handen, la Mano som vi ser här såg konstnären Liss Eriksson som ett tecken för enandet kring ett gemensamt mål. I år är det 40 år sedan La Mano kom på plats. Idag får den stå här som ett tecken för vår solidaritet. Det gäller både för Europas 30-tal i väntan på det andra världskriget men även för vår egen tid.

En tid då extremhögern växer både inom och utom EU. Närliggande krig slickar EU:s gränser samtidigt som desperata flyktingar riskerar livet för att försöka nå trygghet. Så mycket människor på flykt har vi inte sett i världen sedan andra världskrigets slut. Det är nu vår solidaritet sätts på prov.

Idag minns vi de som stupade i kampen mot Francos trupper. Många kom från andra länder för att delta i försvaret mot de mörka krafterna. Även härifrån Sverige. Och det var den internationella solidariteten som drev dem.
Idag minns vi också den baskiska staden Guernica. Den 26 april 1937, för åttio år sedan, bombades denna stad till grus av tyskt och italienskt flygvapen, givetvis med Francos goda minne. Den stad som kom att stå som symbol för civilbefolkningens fasor i det moderna kriget, den stad som fick ge namn åt ett av 1900-talets mest kända konstverk. Picassos Guernica som numera finns i Madrid. Idag ser vi nya städer bombas till grus och aska och nya civilbefolkningar som plågas till döds av vår tids moderna krig.

Idag minns vi dem som stupade genom att fortsätta deras kamp.

Genom att hålla fast vid vår solidaritet med alla som kämpar för samma mål, mot samma mörka krafter också här nu, idag.

Jag tror att alla här idag kommer att gå i ett Första maj-tåg. Vi kommer att vara på olika platser men vi är en bred rörelse och vi ska inte glömma bort solidariteten mellan varann, för vi behövs. Vår rörelse, vår solidaritet behövs mer än någonsin och vi ska minnas de hjältar som åkte över gränser för demokratins skull. Vi ska aldrig glömma och vi ska ta kampen vidare. För det är vår tur nu!

Vi är här tillsammans! På arbetarrörelsens dag! Vi är här för internationell solidaritet! No pasaran! El pueblo unido jamás será vencido!

Kamrater vi ses i den fortsatta kampen!”

Fotograf bild 1: Leo Ahmed. Fotograf bild 2: Samuel Scherman.

De vajande röda fanorna och färgstarka plakaten sträckte sig så långt ögat nådde när Vänsterpartiet tillsammans med tusentals andra gick genom Stockholms gator i vårvädret. 1 maj-tåget tog sig under dagen från La Mano, minnesmärket de som deltog i spanska inbördeskriget, till de talen i Kungsträdgården, allt medan människor skanderade för allt från ett rättvisare samhälle till bättre arbetsvillkor.

Seluah Alsaati talade vid minnesmärket La Mano.

Plakaten var många och fantasifulla i vanlig ordning.

Miljövänliga transportmedel var även de representerade i årets tåg.

Rossana Dinamarca håller sitt tal i Kungsträdgården.

Bilder: Erik Nordblad

Det börjar dra ihop sig för 1 maj-firande i landet och därför passade jag på att träffa Vänsterpartiets Rossana Dinamarca. Hon kommer vara en av huvudtalarna i årets firande i Kungsträdgården och jag valde att under en eftermiddag fråga om hennes personliga relation till den internationella arbetardagen.


Text: Magnus Krantz •  Foto: Anton Z Risan

Klockan är runt två när jag möter Rossana Dinamarca för en intervju på riksdagsbiblioteket. För mig är det första gången som jag befinner mig där och det som slår en nästan direkt är den speciella känslan av att röra sig i maktens korridorer. Jag träffar henne för att prata om årets 1 maj men också om hennes tal som hon ska hålla i Kungsträdgården. Mina frågor jag har förberett till intervjun rör alla såklart 1 maj och Rossanas roll och svaren jag får under samtalet överlappar frågorna mer än jag förväntat mig. Intervjun transformeras naturligt till ett samtal och rätt som det är så känns det inte längre som att jag intervjuar en av våra ledande politiker längre utan mer som ett samtal med en partikamrat. Hon berättar att det känns stort att få hålla tal vid Sveriges största 1 maj-firande och jämför det med förra året då hon pratade inför 7 000 personer i Göteborg för första gången. Något som hon beskriver som det största hon hade gjort dittills.
– Men jag har ju demonstrerat i Stockholm tidigare och jag vet hur stort 1 maj är där. När jag tänker på det så känns det ganska hissnande och nervöst, men samtidigt så känns det stort och väldigt fint, säger Rossana.

När jag frågar vad det är hon protesterar mot i år och vad hon går till 1 maj på mer personligt så stannar hon upp några sekunder och tänker. Hon förklarar att hon tror att man alltid har ganska mycket man tar med sig till 1 maj varje år. Samtalet fortsätter in på vilken hur 1 maj bör ses som en tillgång ur vilken man kan hämta både kraft för sitt politiska engagemang men också vikten av att slippa känna sig ensam och istället finna en stark gemenskap och solidaritet. Något som Rossana berättar kan vara svårt för många i sitt politiska arbete men även på sin fritid.
Rossanas svar för mina tankar att mot det stora mediefokus som funnits på Sverigedemokraterna tiden efter valet och hur hon själv uppmärksammats mycket. Jag frågar om hennes anti-rasistiska kamp och hur mycket av den hon kommer ta med på 1 maj.
– Kampen mot rasismen är något jag har haft med mig genom hela mitt politiska engagemang och därför är det viktigt att betona att detta inte är en fråga Björn Söder som det nu har blivit. Jag har uppfattat att det finns en ängslighet hos de andra partierna kopplat till SD och att det är ett rasistiskt parti, och där måste man våga kalla SD för vad de faktiskt är. Det finns en fyrkantig och byråkratisk acceptans av SD där man hör argument som ”deras stadgar är ju i ordning”. Även om det är skrämmande att 800 000 människor har röstat på SD så går det inte att säga att 800 000 inte kan vara rasister, för så illa och skrämmande kan det faktiskt vara. Vi kan inte försöka slå ifrån oss det och låtsas som att det inte är så, utan vi måste istället se vad vi kan göra åt det.
Samtidigt vill hon påminna om att 1 maj är arbetarrörelsens dag och att det är ett sätt att få kämpa för arbetares rättigheter, då speciellt den grupp som har de sämsta villkoren idag vilket är kvinnor i allmänhet men också invandrade kvinnor i synnerhet.

Många är vi som minns vår första 1 maj eller så minns vi kanske ett särskilt år då något speciellt skedde. Därför väljer jag, innan vi skiljs åt, att fråga om hon har något extra kärt 1 maj-minne som hon vill dela med sig av. Det har under hela samtalet funnits en stark glöd i hennes blick men när hon pratar om hennes finaste minne känner jag en annan slags värme. Det märks att detta minne verkligen betyder något alldeles extra. Det Rossana berättar om är från förra året då hon skulle gå i det främst ledet i Göteborgs 1 maj tåg.
– Jag tog initiativet att bara låta det gå kvinnor i de främsta leden i tåget och många av dem var mina vänner som jag visste skulle gå i tåget även annars. Sen var det bara kvinnor som uppträdde och talade under dagen på scenen, den enda mannen som stod på scen var en teckentolk.
Hennes brinnande engagemang får mig att avslutningsvis fråga om det finns något hon skulle vilja säga till dem som kanske vill delta på 1 maj men av någon anledning inte gör det.
– Att det är ett stort steg framåt för dem som vill göra någonting men kanske inte vet vad eller hur. Du får känna känslan av att gå med tusentals andra som delar din kamp för rättvisa och att kunna få säga att man gått med tusentals andra som har din rygg och att du inte är ensam med dina åsikter.
När samtalet avslutas är det precis den känslan jag har med mig när jag lämnar riksdagsbiblioteket. Känslan av att någon som Rossana Dinamarca står med mig, försvarar mina åsikter men också har min rygg. Det känns som detta års 1 maj blir ett starkt minne för min del.

Fira 1 maj med Vänsterpartiet, Ung Vänster och Vänsterns studentförbund!

Vänsterpartiet och Ung Vänster samlar traditionsenligt till Sveriges största 1 maj-firande. Dagen börjar vid LO-distriktets manifestation vid La Mano – Katarinavägen 15, T-Slussen, kl. 9.30. Där hedrar vi den internationella solidariteten med tal och musik och minns de som åkte till Spanien på 30-talet för att bekämpa fascismen.

Dagen fortsätter sedan med samlingen på Medborgarplatsen kl. 12.00 där det blir tal och musik från Randiga Rut i väntan på avmarschen kl. 13.00. Demonstrationståget går sedan till Kungsträdgården tillsammans med musik från Rrriotsamba Saravá.

I Kungsträdgården startar programmet kl. 13.00 men musik och fortsätter med tal när demonstrationståget anländer ca kl. 14.15. Årets huvudtalare är Rossana Dinamarca, riksdagsledamot för Vänsterpartiet. I Kungsan kommer även det grymma bandet Systraskap spela. Lyssna på deras låt Let’s start a revolution.

Dagens program:
▽ 9.30 – La Mano – Katarinavägen 15, tal av bland andra Seluah Alsaati (V) och Lydia Grünevald, Ung Vänster
▽ 12.00 – Samling på Medborgarplatsen – Tal från bland andra Tantpatrullen, Erik Blohmé, VSF, Madeleine Sellgren, Ung Vänster, Pia Ortiz Venegas (V) och Sebastian Wiklund (V). Musik av Randiga Rut.
▽ 13.00 – Avmarsch från Medborgarplatsen under ledning av Blåsorkestern Vänsterpartiet
▽ 13.00 – Programmet startar i Kungsträdgården med tal och musik från Weather music
▽ Ca 14.15 – Demonstrationståget anländer till Kungsträdgården
▽ Ca 14.15 – Sandra Lindquist, VSF
▽ Ca 14.25 – Dina Viksten Abrahamsson, Ung Vänster
▽ Ca 14.30 – Seluah Alsaati, V Storstockholm
▽ Ca 14.40 – Kajsa Bysell, Hotell och Restaurangfacket
▽ Ca 14.50 – Tal av Rossana Dinamarca
▽ Ca 15.15 – Internationalen med Blåsorkestern
▽ Ca 15.20 – Systraskap spelar

▽FEST▽

Förberedelserna inför årets Första maj pågår för fullt, men vi vill redan nu uppmärksamma er på festen som avslutar dagen. LO Stockholm och ABF Stockholm arrangerar som vanligt en fest för att fira arbetsrörelsens högtidsdag, och i år går den av stapeln på Färgfabriken i Liljeholmen.

Biljetterna kommer att finnas att köpa på plats i informationstältet i Kungsträdgården, i ABF-husts reception samt via nätet för 100 kr. Föreningar kan beställa festbiljetter mot faktura. I dörren kostar de 150 kr. Information om festen kommer att läggas upp på abfstockholm.se

Läs mer om biljetter och program här: https://www.facebook.com/events/424105317750770/