2011 var på många sätt ett år då hoppet återvände till politiken. Även om motståndet förblivit hårt. Just därför behöver 2012 bli det år då vi förvaltar de chanser som skapats. Hur Vänsterpartiet gör det i Storstockholm kommer att spela stor roll. För egen del kommer jag dock att arbeta med detta på andra sätt än som distriktsordförande efter årskonferensen 2012.

2011 blev året då folkliga krav och rörelser återvände till politiken. Även när de mest fruktansvärda bakslag kom så vägrade denna utveckling att ge vika. Tydligast var det i årets inledningsskede. Korrupta, auktoritära och ofta väststödda regimer utmanades – och ofta besegrades – av folkliga uppror i hela Mellanöstern. En process som – trots att den möttes med övervåld på många håll – fortfarande pågår och kommer att förändra Mellanöstern för alltid. Alla människor som slöt upp i solidaritet mot rasismen efter de fruktansvärda, högerextrema, attentaten i Oslo och på Utöya. Sydeuropéer, irländare och britter gick ut på gatorna »en masse« för att motsätta sig att kostnaderna för krispolitiken vältrades över på dem. ”Occupy Wallstreet” och protester mot fusk i ryska presidentvalet återuppväckte hoppet till och med i USA och Ryssland. När USA:s trupper formellt lämnade Irak. När allt fler länder erkände Palestina som stat. Vad den här utvecklingen slutligen ska utmynna i är ännu inte klart. Det beror inte minst på den roll den politiska vänstern klarar att spela.

I Sverige har dramatiken varit mindre. Men även här har viktiga folkliga frågeställningar åter förts upp på dagordningen. Tydligast genom den växande kritiken av vinstintressenas negativa påverkan på välfärden. Ingen enskild politisk kraft kan ta åt sig större ära för att ha drivit fram den här debatten än Vänsterpartiet. Och det är värt att komma ihåg att vi i Storstockholmsdistriktet – efter tre år av kampanjer i dessa frågor, och efter decennier av opinionsbildning mot privatiseringarna – har gått i frontlinjen.

Redan i valrörelsen tvingade vänsterpartiets krav skolminister Jan Björklund att lova begränsningar av vinstuttagen i privata friskolor. Under 2011 har partiets kampanjer mot riskkapitalbolagens övervinster, skatteflykt och vanvård av äldre tvingat både regeringen och bolagen till reträtt. ”Blöjvägningar” och andra inhumana ”vinstreglerare” har skapat ett sådant folkligt tryck att bolagen tvingats börja lova att betala skatt i Sverige. Borgerliga partier hummar allt mer besvärat om vinstbegränsningar och hårdare kontroll av vinstdrivande bolag i välfärden. Vi driver på för att de ska tvingas gå från hummande till handling. Vårt tal om äldreomsorgen som den nya barnomsorgsfrågan, våra krav på utbyggd äldreomsorg och rejäla satsningar på personalutbildning har tagits väl emot. I Stockholm har våra politiker varit de som både upptäckt och tydligast formulerat kritiken av missförhållandena och skatteflykten i de privata välfärdsbolagen.

Men även på andra områden har vi legat i framkant. Kritiken av eurokrisen och bankerna. Våra krav på barnomsorg på obekväm arbetstid. I en tid då den övriga oppositionen lagt sig allt närmare regeringen, har vi blivit det tydliga alternativet i flyktingfrågor, antirasistiska frågor, Afghanistankriget och klimatfrågor. Inte minst det sista är viktigt när bakslaget för klimatförhandlingarna i Sydafrika ligger som en skugga över världen. I Storstockholm har distriktet till och med mäktat med mindre kampanjaktioner för utbyggd kollektivtrafik, och mot förbifarten, under senhösten.

Sist men inte minst så har Vänsterpartiets öppna partiledarvalsprocess gjort att intresset för partiet vuxit. Sammantaget har allt detta bidragit till att många fortsatt att ansluta sig till partiet. Sedan 2009 har antalet medlemmar i Storstockholm växt från drygt 1800 till över 3000. I år ser medlemsökningen ut att stanna på dryga 300, eller över 10%. Om siffrorna står sig lika historiskt högt för ett icke-valår som förra årets ökning (över 700) var för ett valår.

Mycket går åt rätt håll för partiet med andra ord. Det bådar gott inför framtiden. Men det finns saker som återstår att göra för att vi på bästa sätt ska kunna förvalta de här framgångarna.

Även om många nya medlemmar kontaktats och erbjudits aktiviteter som passar just dem, så återstår flera andra att kontakta. Annars kommer medlemsökningen avstanna eller vändas i sin motsats. Även om det gjordes många goda och rent av heroiska insatser – på olika håll – i valrörelsen 2010, så fanns det ändå en bristande samsyn och acceptans för att distriktet och partiet behöver samordna sina resurser och budskap mer för att bli slagkraftigt nog. Det var sådan samordning som gjorde att vi etablerade oss i de välfärdsfrågor vi fått genomslag för i opinionen under 2011. Men den samordningen var inte lätt att åstadkomma. Distriktets stora kraftcentrum är i praktiken uppdelade på flera större kanslier, och om dessa inte drar åt samma håll så försvagas partiets slagkraft. Under 2011 har samordningen – i de vård- och äldreomorgskampanjer som bedrivits – fungerat bättre. Distriktsstyrelsen har i sitt förslag till verksamhetsplan föreslagit att vi under kommande år ska arbeta fram en valstrategi som ska tas på årskonferensen 2013. Vi föreslår även att den framtidsstrategi som kongressen föreslås anta, ska implementeras i distriktet. Dessa bör bli viktiga för att stärka samordningen i distriktet inför valet.

Sådana strategier behöver rimligen bygga vidare på det som fungerat bra. Och göra vad som krävs för att se till att partiet blir mer av ett parti, och mindre av flera kanslier. De där sakerna kommer inte att lösas av sig själva, utan kräver att frågorna diskuteras av medlemmar och distriktsstyrelse. Men ska Vänsterpartiet kunna spela den roll som behövs i svensk politik – och inte minst i Stockholmsområdet – så behöver de här sakerna adresseras. En första bra möjlighet att ta itu med detta är utformandet av ett samordnat och effektivt bostadspolitiskt och äldrepolitiskt arbete som distriktsstyrelsen och partistyrelsen föreslår ska stå i fokus under 2012. Min förhoppning är att många i sittande distriktsstyrelse – som varit en av de absolut mest konstruktiva, kreativa och hårt arbetande jag suttit i – vill och får chansen att hjälpa till att utforma de här strategierna. Diskutera därför gärna både verksamhetsplan och nomineringar till distriktsstyrelse i din förening innan 10 februari. Och bjud ut distriktsstyrelsen att delta i de diskussionerna.

Jag kommer personligen att vara med om att starta det här arbetet i Stockholmsområdet. Men då jag inte är beredd ge mig in på den process det innebär att förbereda och leda ännu en valrörelse 2014 (jag har redan lett två stycken, 2009 och 2010, det får räcka) kommer jag att vid årskonferensen i mars 2012 inte att kandidera till omval. Jag är dock både glad och tacksam för att ha jag fått förtroendet att ha detta uppdrag under de här åren. Det har varit otroligt roligt och hedrande – även när det varit tufft – att vara med och leda med något så viktigt som Sveriges största vänsterpartidistrikt. Ett enormt tack till alla jag jobbat med och som gjort allt bra som hänt under dessa år möjligt. Fram till dess kommer jag självfallet att fortsätta verka som ordförande. Jag kommer förstås också att finnas kvar i politiken på olika sätt. Bland annat kandiderar jag till omval till programkommissionen. Min förhoppning är att kongressen ska anta det förslag som ligger, att uppdra åt kommission och partistyrelsen att utarbeta en socialistisk strategi för 2000-talet. Något jag gärna skulle vilja bidra till. Och även på andra sätt kommer jag att finnas kvar i politiken.

Nästa år inleds med partikongressen. Därefter börjar arbetet med att omvandla årets möjligheter i konkreta politiska resultat. Ha en riktigt god helg fram till dess!

Med kamratliga hälsningar
John Hörnquist
Ordförande Vänsterpartiet Storstockholm

Uppdaterades: 20 dec 2011