Förintelsens minnesdag
Varje år den tjugosjunde januari högtidlighålls Förintelsens minnesdag. Den uppmärksammas för att hedra alla de som föll offer för nazismens brott mot mänskligheten, det folkmord som tilläts hända i en inte alltför avlägsen tid i vår historia. För att vi inte ska glömma.
Jag skriver att det tilläts hända. Självklart är det naziregimen i Tyskland som bär det yttersta ansvaret men hela kedjan av händelser som ledde fram till detta är beroende av att människor inte reagerade. Att människor lydde order. Att människor såg på utan att ingripa. För inte så länge sedan, bara några år, kändes detta väldigt avlägset och overkligt. Jag kunde inte riktigt förstå hur till synes vanliga människor kunde fyllas av så mycket hat och förakt.
När jag träffade förintelseöverlevaren Livia Fränkel berättade hon om tiden innan kriget. Hon upprepade flera gånger frasen “men det vande vi oss också vid” angående inskränkningar i frihet och förminskande av människovärde. Normaliseringen. Det är märkligt att vi människor kan acceptera och vänja oss vid helt omänskliga villkor.
I dag ser vi det hända i realtid och vi borde veta bättre. Vi borde vara bättre. Vi ser normaliseringen av rasismen och fascismen i vårt eget land; etablerade partier har inte bara övertagit ett rasistiskt partis flyktingpolitik, vissa uttrycker även en vilja till samarbete med dem.
Vi ser lögner framföras som sanningar. Vi ser en nyvald president i ett av världens mäktigaste länders tillträde applåderas av högerextremister. Vi ser en tydligt uttalad chauvinistisk nationalism. Vi ser angrepp på kvinnors och minoriteters rättigheter. Vi ser en önskan om att kontrollera medierna. Vi ser ett förakt mot intellektuella. Vi har sett det hända förut och vi måste kunna känna igen mönstren och dra slutsatserna av det. Om vi inte gör något är vi dömda att upprepa samma fruktansvärda misstag. Å andra sidan vet vi vad vi kan göra; vi som utgör en motrörelse till denna utveckling vet att förändring kräver organisation.
Vi som är socialister, feminister och antirasister måste vara många och starka nu. Vi skriver historia nu och det är vi som bestämmer vad vårt eftermäle kommer att bli. Är vi de som lät fascismen breda ut sig eller de som satte stopp för den?
Det är bara att välja.
Barbro Sörman, distriktsordförande Vänsterpartiet Storstockholm