Stockholm, det är en ära att vara här på Sveriges största första maj-demonstration!

När jag kom från Chile i min mammas armar, som flykting från Pinochets diktatur, så visste hon inte vilket fantastiskt land vi skulle komma till – ett land som senare skulle ge hennes då åtta månaders dotter möjlighet att få stå och tala inför alla er här. Det är långt ifrån alla länder som hade gett oss den möjligheten. Dels att öppna dörren, men också att ha haft en välfärd, som även om den inte var perfekt, ändå gav mig, mina systrar och mina vänner i Kronogården samma möjligheter som direktörens dotter som jag nu sitter i riksdagen med.

Det Sverige som jag och mamma kom till är inte samma Sverige idag.

Under våren – samtidigt som de här vackra blommorna i Kungsträdgården blommade – så drunknade 1500 människor i Medelhavet. Vi har ett nytt Europa. Ett Europa där man istället för att hjälpa människor på flykt bygger högre murar för att stänga dem ute. Hittills i år har fler än någonsin omkommit i Medelhavet. Varje människa med ett namn, en historia, drömmar och skäl att kämpa för ett annat liv. Precis som mamma och jag. Skillnaden är att vi fick möjligheten. Mörkerkrafter har vunnit asyl och migrationspolitiken i stora delar av Europa och de är på frammarsch även här. Vi sörjer våra bröder och systrar som dött i Medelhavet.

På första maj ska vi minnas de politiska segrar vi uppnått.

Mina två främsta är frigivningen av Nelson Mandela och bevarandet av utebadhuset i Trollhättan. Trots att det fanns total politisk enighet om att jämna utebadet med marken för att göra parkeringsplatser så lyckades jag och mina kompisar att stoppa det. Vi var 16 år och genom namninsamlingar, debattartiklar och aktioner fick vi med oss Trollhätteborna och gjorde det omöjligt för politikerna att göra annat än att låta utebadet vara kvar.

Det är det som är fint med organisering och att vara en del av en rörelse.

Även om min och de flesta andras enskilda insats i frigivandet av Mandela var högst marginell, så var den ändå betydelsefull. För det var enbart för att jag, ni och miljoner andra runt om i världen tillsammans kämpade mot apartheid som det störtades. Europas och världens maktmän gjorde mycket lite. Lika lite som de gör för flyktingarna på Medelhavet. Lika lite som de gör för Palestina eller Syrien. De senaste åren har kriget i Syrien skördat många offer. Såväl genom Assads bomber som IS attacker mot minoritetsbefolkningen i bl a Kobané. Men trots omständigheterna har den kurdsyriska vänstern lyckats stå emot terroristerna och befriat Kobané! Kampen är dock inte över, den demokratiska vänsterrörelsen behöver vår hjälp för att nå fler segrar.

Jag kommer vara avgörande på lika litet sätt som i Mandelas frigivning i Palestinas frihet, men när var och en av oss adderas är vi en kraft som kan riva apartheid på andra sidan jorden. Vi har gjort det förr och vi ska göra det igen. Palestina ska befrias!

Vänner, kamrater

När vi stod här för ett år sedan leddes landet av regeringen Reinfeldt. En regering som i åtta år varit ledande i Europa när det gäller stora skattesänkningar, ökade klyftor och att överlämna skattefinansierade verksamheter inom vård, skola och omsorg till privata vinstintressen. Nu ser det politiska landskapet annorlunda ut. Regeringen Reinfeldt har fått lämna ifrån sig makten och tack vare oss finns nu en överenskommelse om att ta bort vinstjakten ur välfärden. Mycket är annorlunda. Den skolan jag gick i som barn är inte längre en mötesplats där fabriksarbetarens dotter går i samma klass som civilingenjörens son.

Efter 37 år som fastanställd bilbyggare så sover min mamma nu med mobiltelefonen under kudden för att inte missa samtalet eller sms:et som ska tala om för henne om hon har jobb för dagen. Generationen unga som växer upp idag bryter den trenden som varit tidigare, nämligen att ha bättre förutsättningar än sina föräldrar. Välfärden har aktivt monterats ned. I privatiseringarnas spår ser vi hur resurser omfördelas från fattiga till rika, från kvinnor till män och att det är kvinnor som med obetalt arbete får täcka upp där välfärden brister. Resursbrist och privatiseringar håller på att förvandla allas rätt till bra bostad, utbildning, vård och omsorg till ett privilegium för dem som har råd.

När jag 2006 för första gången lyfte frågan om vinster i fristående skolor så skrattade många. Jan Björklund raljerade i Aktuellt och sa att: det finns ingen som startar en skola för att tjäna pengar. Det skrattet verkar ha fastnat i halsen. Riskkapitalisternas skratt har nu blivit en börda för moderater. Vänsterpartiet vill ha en välfärd att lita på. En välfärd som är till för alla, som levererar kvalitet till alla och som finansieras av alla gemensamt. Vänsterpartiet har haft några tydliga utgångspunkter när vi gått in i budgetförhandlingar med regeringen: vi vill ha bort vinstjakten i välfärden och öka satsningar på välfärden, vi vill minska klyftorna mellan fattiga och rika och mellan kvinnor och män.

Vi vet att ökade satsningar på välfärden leder till ökad jämlikhet och jämställdhet genom att alla kan få tillgång till utbildning, hälsa, arbete och inflytande. Satsningar på välfärden innebär fler jobb i skolan, vården och omsorgen. När fler delar på arbetsbördan kan arbetsvillkoren och arbetsmiljön förbättras genom minskad stress och arbetsbelastning. Och vi har levererat och visat på att när vi är med så gör vi skillnad. Utan oss hade vi inte haft gratis medicin för barn, vi hade inte haft glasögon till alla barn, vi hade inte haft mer fler personal i äldreomsorgen, vi hade inte haft mer pengar till kvinno- och tjejjourer, vi hade inte haft mer pengar till förlossningsvården, vi hade inte haft mer pengar till ensamstående föräldrar, vi hade inte haft fler personal i förskolan, vi hade inte haft mer pengar till fattigpensionärerna.

Vänsterpartiet gör alltid skillnad – för rättvisa.

Och det är inte bara på riksplan som vi gör vänsterpolitik som ökar rättvisa. I flera kommuner där Vänsterpartiet är med och styr höjer vi kvinnors löner, tar bort delade turer, inför barnomsorg på obekväm arbetstid och gör försök med 6-timmars arbetsdag. Det går inte alltid fort. Och alla frågor i politik är inte sånt som alltid platsar lika enkelt i ett förstamajtal. Men min första motion jag skrev när jag kom in i riksdagen handlade om graffiti. Nu tolv år senare har vi tillsammans med andra som t ex Graffitifrämjandet äntligen lyckats riva upp den odemokratiska nolltoleransen i Stockholm och efter sommaren kommer vi att ha öppna väggar mitt i stan där alla medborgare kan uttrycka sig!

Vänsterpartiet gör skillnad – och vi gör det tillsammans med andra.

På första maj firar vi de segrar som vi vunnit och fattar mod för de strider som återstår att ta. Striden för trygga jobb är en sådan. Arbetsrätten behöver stärkas och det behöver göras under den här mandatperioden. Men regeringen är förvånansvärt passiv i de här frågorna. Vi uppmanar regeringen att lyssna på fackföreningsrörelsen och de som drabbas av otryggheten. Idag föreslår vi därför en konkret tidsplan för tre arbetsrättsliga förslag som skulle göra stor skillnad. Det är dags att agera.

För det första: Ett avskaffande av allmän visstid är en enkel ändring att göra och kan träda i kraft redan under nästa år.

För det andra: Idag är omkring 70 000 personer anställda via bemanningsföretag. De används regelbundet av företag för att täcka ett kontinuerligt arbetskraftsbehov – alltså personal som egentligen borde ha fast anställning. Inhyrning för permanenta behov innebär ett missbruk av bemanningsföretag och är orimligt. Ett sånt missbruk ska inte vara tillåtet därför vill vi se en lagändring och den bör göras senast under 2017.

För det tredje: Socialdemokraterna har länge sagt sig vara beredda att överväga lagstiftning om rätt till heltid om en sån utveckling inte kommer till stånd på annat sätt. Men att ständigt skjuta frågan framför sig duger inte. Om inte parterna löser frågan så att heltid blir norm krävs lagstiftning. Det behövs en tydlig tidsgräns för att få fart på processen och Vänsterpartiet vill därför att en lagstiftning om rätt till heltid införs senast under våren 2018.

Vänner, antirasister

Jag minns hur min mamma ofta sa åt mig och mina systrar att tänka på att vara skötsamma så att andra som såg oss inte skulle kunna säga ”kolla på dom, såna är dom”. Det är ord som fortfarande förföljer mig. När min mamma sa de där orden, fattade jag inte att det var en konsekvens av rasism. Det skulle komma att slå mig senare. På nittiotalet blev mitt Trollhättan rasiststaden. Moskén sattes i brand. En somalier blev brutalt misshandlad. Nazister och Sverigedemokrater dök upp på gator och torg. Som en debattör och aktivist i Trollhättan mot den utvecklingen fick jag ta emot hot på telefon mitt i natten, men också på öppen gata mitt på dagen.

Hatet och hoten kommer genom fler kanaler idag och upplevs mer påtagligt, men budskapet och syftet är detsamma: Jag ska hålla käften. Det här är inte mitt land. Jag ska åka hem. Vi måste ta hot och hat på internet på allvar! Vi måste ge polis och åklagare kunskap och resurserna att åtala och stoppa näthatarna, innan de hotar att tysta en hel generation. Samtidigt som rasismen ofta är i ansiktet på en, så kan den samtidigt var förrädriskt smygande. När man hyr bil, i dörren på krogen, men också i politiken. Många tänker: Är det bara jag? Nej, vi är många som upplever samma sak och många upplever mycket värre saker än vad jag gör.

I riksdagen sitter nu en sverigedemokrat som andre vice talman. Från oanständiga liberaler kommer uppmaningar om att släppa in Sverigedemokraterna – låta dom vara med och påverka politiken. Men nej! Björn Söder är inte vår talman och vi ska inte låta rasister sätta dagordningen! Det här är mitt land lika mycket som någon annans. Jag är politisk aktiv eftersom jag vill förändra samhället, göra det till en plats där alla kan känna sig trygga och kunna kalla Sverige för sitt hem, även om de precis som jag är födda i ett annat land. Vi accepterar inte en världsbild där människors rätt att fly, eller för den delen att få leva som de själva vill, ska ställas mot vissas rädsla för det främmande. Vi ställer inte olika gruppers behov mot varandra, vi pratar inte om människor som ”volymer” och vi målar inte upp de som har en viss religion som ett hot mot andra.

Bostadsbrist, arbetslöshet, dåliga skolor och usel äldreomsorg är problem som arbetarrörelsen har tacklat förr. Vi löste dem genom att bygga en välfärdsstat med möjlighet till bostad, utbildning och arbete, rätt till trygghet för arbetslösa och sjuka, och omsorg om barn och gamla. Då som nu var högern emot vår strävan. Men vi vet att medmänsklighet vinner i längden.

Vänner, feminister

Vi tror på rättvisa. Och det innebär att vi tycker det ska råda också mellan kvinnor och män.  Vi ser att inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män ökar, att kvinnor får lägre lön än män för samma jobb och att branscher där kvinnor är i majoritet av de anställda har sämre villkor. Blotta föreställningen om att det är kvinnorna som bär huvudansvaret för hem och barn påverkar kvinnors löneutveckling och arbetsvillkor. Den här föreställningen innebär att vi kvinnor arbetar gratis 1 timme och 4 minuter – varje dag.

I den takt vi har sett hur många föräldradagar män tar ut så kommer det ta 50 år innan det är jämställt. Under tiden så kommer alla kvinnors liv och möjligheter på arbetsmarknaden att påverkas – oavsett om de tänkt skaffa barn eller planerar att dela lika. Att bara öronmärka ytterligare en månad åt vardera förälder skulle kanske leda till att män tar ut några dagar till, men det skulle inte förändra föreställningarna som påverkar och begränsar kvinnors liv. I alla fall inte på några decennier till.

Våra döttrar och alla flickor som föds från och med nu behöver fler feminister som tillsammans står upp för att de ska ha lika förutsättningar och villkor som sina bröder. Vi behöver en regering som vågar se att om vi inte förändrar de här förlegade, ojämställda mönstren idag så kommer ojämställdheten att fortsätta återskapas i morgon och i övermorgon så att kvinnor fortsätter att ha sämre löner, sämre hälsa och sämre pensioner.

På första maj uppmärksammar vi våra segrar, men våra segrar måste också bevakas och försvaras.

Det är i år 40 år sedan vi vann rätten till abort. Det var efter flera decenniers kamp i och utanför riksdagen och hårt motstånd. På 60- och 70-talet var det många svenska kvinnor som åkte över Östersjön för att genomföra en laglig och säker abort i Polen. Men 1993 avskaffade dom den fria aborträtten. Efter det genomfördes kanske så många som 200 000 illegala och osäkra aborter varje år i Polen. Det här visar på att vi inte kan ta våra framsteg för givna, men också att aborter genomförs i alla  länder oavsett lagstiftning. Vårt val står mellan om aborterna ska vara lagliga och säkra eller illegala och osäkra.

I de två senaste riksdagsvalen har antalet abortmotståndare ökat i riksdagen. Flera abortmotståndare har valts in för KD och SD. Och när KD i helgen valde ny partiledare valde hon att i sitt första utspel gå till angrepp på aborträtten. Abortmotståndarna mobiliserar nu nämligen runt krav på så kallad samvetsfrihet. En frihet för sjukvårdpersonal och hela sjukhus att vägra genomföra aborter och neka kvinnor den hälsovård de enligt svensk lag borde ha rätt till. Aborträtten har på ett konkret sätt gett oss kvinnor rätt över våra kroppar och vår sexualitet. Men nu, 40 år efter att Sverige införde fri abort, är aborträtten åter ifrågasatt i och utanför riksdagen. Det kräver att vi som står upp för allas rätt till sin kropp agerar – i Sverige och i världen.

Kära systrar

När jag är ensam kan jag vara rädd. Det är tyvärr rationellt att vara det som kvinna. Rädd att utsättas för våld, hat och förtryck. Varje offentligt framträdande kan fylla morgondagens mejlbox med hot om våld. Hot och hat som är rasistiskt och sexistiskt. Varje krogkväll kan leda till att behöva se sig över axeln hela vägen hem genom natten. Varje sexuellt möte för med sig risken för ett övergrepp. Det är den rädslan som kryper in under skinnet. Varje gång något INTE händer, men vi ändå är tvungna att leva våra liv som OM det kunde hända. Det finns bara ett sätt att hitta vägen ur det: och det är tillsammans. Var och en av oss kan knäckas och förnedras, men tillsammans kan vi stå emot, förändra och vinna.

Vi är många som får känna på det sexistiska och rasistiska hatet. Vi ska backa varandra, vi ska hålla varandras händer och hjälpas åt att stå i fronten, men vi ska aldrig, aldrig tystna. Jag vill att Sverige även i fortsättningen ska vara ett land där en dotter till en invandrad fabriksarbetare kan ta sig hela vägen från Kronogården till Riksdagen. Jag vill att Sverige ska vara ett land där vi bekämpar fattigdom med välfärd, medmänsklighet och gemenskap.

Jag vill att Sverige blir ett land där min dotters arbete värderas likvärdigt med min sons.

Därför är jag vänsterpartist. Och det är vid tillfällen som det här som vi hämtar styrka för att fortsätta den kampen.

TACK!

Uppdaterades: 06 maj 2015