Grunden för den pågående och omfattande privatiseringen av välfärden lades av ledande företrädare för näringsliv i symbios med moderaterna för många år sedan. Man hävdade att staten och det offentliga bygger på tvång och att privatisering är det viktigaste instrumentet för att minska det offentligas makt. Allt utom myndighetsutövning ska verka under valfrihet, konkurrens och etableringsfrihet. Denna ideologiska grundsyn dominerar idag inom Stockholms läns landsting.

När de borgerliga tog över landstinget 2006 öppnades dammluckorna för privatisering och allt har gått svindlande fort sedan dess. I dag är en tredjedel av all vård privatdriven. Utan överdrift kan man säga att privatiseringarna nu gått så långt att landstinget har svårt att klara den ekonomiska och kvalitetsmässiga kontrollen av de avtal man har med privata vårdgivare.

Det har vi sett flera exempel på, nu senast var det Engelbrektskliniken på Östermalm som fuskade med fakturor till landstinget.

Nu pågår för fullt bygget av Nya Karolinska sjukhuset i Solna, NKS, som ska stå klart till 2016-2017. Omfattande förändringar i sjukvårdsstrukturen blir nödvändiga i och med att NKS i första hand ska sköta den högspecialiserade vården. Dessutom behövs flera hundra nya vårdplatser till en växande och åldrande befolkning. Alliansen vill lösa det genom att i allt större utsträckning föra över den vård som nu finns på våra akutsjukhus till privata vårdgivare. Det handlar om hudsjukvård, reumatologi, gynekologi, ryggkirurgi, fettmaoperationer mm.

Enligt borgarna är detta vårdval och valfrihet. Men det är först och främst valfrihet för privata vårdgivare att öppna verksamheter där de vill och sedan skicka räkningen till landstinget.

Men länet blir mindre jämlikt eftersom det är mer lönsamt att behandla friska och välbeställda. Och vi vet ju att riskkapitalbolagen, som köper upp allt mer av vården, aldrig kommer att ha en jämlik och jämställd vård som ”affärsidé”. Det finns en befogad oro för att relativt friska patienter överkonsumerar vård och att de sjukaste trängs undan. Det bekräftas nu av läkare som säger att yngre och friskare patienter prioriteras på bekostnad av äldre, kroniskt sjuka. Allt i avsikt att få del av regeringens kömiljard – en strid på kniven om de snålt tilltagna resurserna till vården.

Riskkapitalbolagen inom vården, t.ex. Capio, Aleris och Carema, har ett ägardirektiv att verksamheten ska gå med vinst på sex – åtta procent. Det är pengar som borde omsättas i vården i stället. Det är fullkomligt obegripligt att Sverige som ett av få länder i världen tillåter rena vinstuttag på skattefinansierade verksamheter. Vi menar att lagen om skatteflykt måste skärpas så att den blir ett effektivt instrument och omöjliggör att vinsterna förs ut ur landet och hamnar i skattparadis.

En solidarisk finansiering av vården och välfärden är en förutsättning för att gapet mellan fattiga och rika, sjuka och friska ska minska. Skatten är inte en av Gud given ordning, utan handlar om politiska beslut som utgår från människors behov.

Frågar man människor vill de ha en skattefinansierad och offentligt driven sjukvård. Så egentligen borde privatiseringsivern i Stockholm vara en parentes i vårdens utveckling, men så ser inte verkligheten ut. För ju mer som privatiseras desto svårare blir det att vrida allt rätt igen. Den enkla fråga som måste ställas gång på gång är: Vem vill du ska styra vårdens utveckling, marknaden eller vi tillsammans?

Birgitta Sevefjord (V)
Oppositionslandstingsråd

Uppdaterades: 20 maj 2011