Demokrati och mänskliga rättigheter sägs båda vara ledord i svensk utrikespolitik. Ändå ser vi gång på gång hur regeringen väljer att se mellan fingrarna på förtryck när det passar dess politiska och ekonomiska intressen.

Men sveken mot frihetsrörelserna i Mellanöstern har tagit detta till nya nivåer.

Tydligast blir detta nu när regeringen inte ens protesterar mot folkrättbrott, som när saudisk trupp sätts in för att krossa demonstrationerna för demokrati i Bahrein. Först efter lång press från oppositionen har regeringen tagit ställning mot diktatorer som Mubarak och Gadaffi. Rimligt vore att regeringen kraftfullt tar ställning för de demokratiska krafterna i båda dessa fall och fördömer övergreppen.

Regeringen pratar gärna om stabilitet och demokrati, men vad har Carl Bildt sagt när folket i Libyen kräver just det? Då vill han inte ta ställning. När valet står mellan en diktator som levererar olja och ett folk som kräver frihet har Bildt inte klarat av att välja – just i det läge när frihetsrörelserna mest behövt omvärldens stöd.

Detta är ett historiskt lågvattenmärke för svensk utrikespolitik.

Flera av förtryckarregimerna i Nordafrika och Mellanöstern har Sverige till och med aktivt stött genom återkommande och i vissa fall omfattande vapenleveranser. Det handlar inte om ”kamouflagenät” som företrädare för regeringen försöker slå i allmänheten utan om vapen för strid. Det är med svenska vapen som regimerna i Oman, Bahrain, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten förtrycker sina medborgare.

Svenska vapen bidrog till USA:s krig mot Irak. Sverige köper vapen från den israeliska ockupationsmakten. Och det var med hjälp av svenska vapen som de modiga demonstranterna i Egypten och Tunisien förtrycktes. Reinfeldts svar på detta är att prata om risken för korruption i biståndet!

Regeringens ovilja att stödja de demokratiska frihetsrörelserna i Mellanöstern är en logisk följd av många års förskjutning av svensk regeringspolitik som allt mer kommit att anta dubbla måttstockar för demokrati och internationell rätt. Sveriges ekonomiska intressen och vilja att vara västerländska stormakter till lags har fått gå före en politik för demokrati och folkrätt. Exemplen är många: vägran att fördöma den israeliska ockupationen av Palestina, Marockos ockupation av Västsahara, accepterandet av USA:s ockupation av Irak, vägran att erkänna mellanösterns mest fria val någonsin i Palestina 2006, svenskt deltagande med trupp i Afghanistan. Regeringen lyfter ofta påståendet att Israel är den enda demokratin i Mellanöstern. Samtidigt vägrar regeringen att stödja demokrati- och frihetsrörelserna i övriga Mellanöstern och Nordafrika. Detta är att använda sig av dubbla måttstockar för demokrati i utrikespolitiken.

Vänsterpartiet i Storstockholm kräver:

• att Sverige för en utrikespolitik som lever upp till vår tradition att värna folkrätt, mänskliga rättigheter, demokrati och frihet.
• att regeringen uttalar ett oreserverat stöd för alla folks rätt att demonstrera utan att mötas av kulor, att organisera sig utan att mötas av batonger och att göra sig hörda utan att förföljas.
• att Sverige slutar förse diktaturer med vapen samt sätter press för att få slut på Israels och Marockos ockupationer samt att USA drar tillbaka trupper och privatarméer från Irak.
• att Sverige drar tillbaka sina trupper från Afghanistan

Det handlar inte enbart om Sveriges anseende och trovärdighet som aktör för folkrätt, mänskliga rättigheter och demokrati. Det handlar om en grundläggande respekt för det mod som alla de i Libyen, Tunisien, Egypten, Sudan, Marocko, Bahrein, Saudiarabien, Jemen, Syrien, Irak, Iran, Palestina  och många andra länder visat .

Vänsterpartiet Storstockholms årskonferens 20110320

Uppdaterades: 23 mar 2011