Solidariteten med världens folk och kampen för fred och mänskliga rättigheter är en av de viktigaste frågorna för Vänsterpartiet. Vårt arbete för en generös flyktingpolitik, mot krig och ockupation och för en rättvis värld är en grundbult i Vänsterpartiets politik. 

Vi har i det rödgröna samarbetet drivit dessa frågor starkt, och också varit nöjda över att ha fått till stånd överenskommelser om utrikes- och flyktingpolitik som skulle ha gett Sverige en tätposition i världen när det gäller arbetet för fred och mänskliga rättigheter.

Men vi vann inte valet. Och långt bort från politiska spelteorier, diskussioner om taktik och hur man vinner flest storstadsväljare, så pågår fortfarande ett krig. Ett krig som Sverige deltar i. Ett krig som kostar svenska människoliv, såväl som afghanska civila offer.

I snart nio år har Sverige deltagit med trupp i den Nato-ledda Internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan, ISAF. Under dessa nio år har våldet eskalerat och spridit sig till allt större delar av landet. Förra året dödades 2 412 civila i Afghanistan enligt siffror från FN. Trots att antalet utländska soldater har ökat, så flyttar Talibanerna fram sina positioner. Den afghanska ledningen som Sverige ger sitt politiska och militära stöd utgörs inte bara av godhjärtade demokrater, utan även av män med omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna på sitt samvete.

Bara var fjärde afghansk kvinna kan idag läsa och skriva, landet har en världens högsta nivåer av mödradödlighet och den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watch visade i en rapport förra hösten att situationen för de afghanska kvinnorna på flera punkter försämrats de senaste åren. Nio år med ISAF i Afghanistan kan sammanfattningsvis knappast beskrivas som något annat än ett misslyckande.

Många afghanska mammor dör när de föder barn. Samtidigt betalar vi pengar till majorer istället för barnmorskor. Många afghanska pappor kan inte sparka fotboll med sina barn. Samtidigt lägger vi våra pengar på att delta i kriget istället för benproteser och minröjning. Många afghanska flickor hoppas på att få gå i skolan, men förgäves. Och våra pengar betalar vapen istället för matteböcker. Vanliga afghanska familjer i vanliga afghanska byar har vant sig vid att äta sin middag till ljudet av bombmattor i grannbyn, för att våra pengar går till ett krig där bombanfall är ett stående inslag istället för matleveranser.

Tanken svindlar när jag tänker på vad vi kunnat åstadkomma om västvärldens pengar hade satsats på afghansk välfärd istället för på bandvagnar och missiler.

När är det dags att dra den uppenbara slutsatsen att kriget är ett misslyckande? Nu, tycker Vänsterpartiet. Vi måste byta strategi. Den brokiga motståndsrörelsen går inte att besegra militärt. Fler soldater är inte är lösningen på säkerhetsläget i landet. Det Afghanistan behöver är ökat bistånd och en politisk lösning på konflikten.

Istället för att med militära medel försöka besegra motståndsgrupperna borde vi med civila medel attackera orsakerna till att unga afghanska män ansluter sig till den brokiga motståndsrörelsen – fattigdom och bristen på arbete, utbildning och framtidstro.

Därför kan Vänsterpartiet inte gå vidare med förhandlingar om Afghanistanpolitiken med alliansregeringen. Det kan som bäst kan resultera i att Sverige kommer att ha trupper kvar i Afghanistan efter 2014, bara med en lite annan inriktning. Det här är frågor om krig och fred, om människosyn och människoliv. Det är helt enkelt inte frågor där politiskt spel och kohandel kan få styra. Nu behövs en rörelse för fred och solidaritet.

Ta hem de svenska trupperna, så snart som det är möjligt att genomföra på ett ansvarsfullt sätt, och öka det civila biståndet. Än finns alla möjligheter för Sverige att främja fred, demokrati och jämställdhet i Afghanistan. Det arbetet måste påbörjas nu.

Lars Ohly

Uppdaterades: 01 nov 2010