Klockan är runt två när jag möter Rossana Dinamarca för en intervju på riksdagsbiblioteket. För mig är det första gången som jag befinner mig där och det som slår en nästan direkt är den speciella känslan av att röra sig i maktens korridorer. Jag träffar henne för att prata om årets 1 maj men också om hennes tal som hon ska hålla i Kungsträdgården. Mina frågor jag har förberett till intervjun rör alla såklart 1 maj och Rossanas roll och svaren jag får under samtalet överlappar frågorna mer än jag förväntat mig. Intervjun transformeras naturligt till ett samtal och rätt som det är så känns det inte längre som att jag intervjuar en av våra ledande politiker längre utan mer som ett samtal med en partikamrat. Hon berättar att det känns stort att få hålla tal vid Sveriges största 1 maj-firande och jämför det med förra året då hon pratade inför 7 000 personer i Göteborg för första gången. Något som hon beskriver som det största hon hade gjort dittills.
– Men jag har ju demonstrerat i Stockholm tidigare och jag vet hur stort 1 maj är där. När jag tänker på det så känns det ganska hissnande och nervöst, men samtidigt så känns det stort och väldigt fint, säger Rossana.

När jag frågar vad det är hon protesterar mot i år och vad hon går till 1 maj på mer personligt så stannar hon upp några sekunder och tänker. Hon förklarar att hon tror att man alltid har ganska mycket man tar med sig till 1 maj varje år. Samtalet fortsätter in på vilken hur 1 maj bör ses som en tillgång ur vilken man kan hämta både kraft för sitt politiska engagemang men också vikten av att slippa känna sig ensam och istället finna en stark gemenskap och solidaritet. Något som Rossana berättar kan vara svårt för många i sitt politiska arbete men även på sin fritid.
Rossanas svar för mina tankar att mot det stora mediefokus som funnits på Sverigedemokraterna tiden efter valet och hur hon själv uppmärksammats mycket. Jag frågar om hennes anti-rasistiska kamp och hur mycket av den hon kommer ta med på 1 maj.
– Kampen mot rasismen är något jag har haft med mig genom hela mitt politiska engagemang och därför är det viktigt att betona att detta inte är en fråga Björn Söder som det nu har blivit. Jag har uppfattat att det finns en ängslighet hos de andra partierna kopplat till SD och att det är ett rasistiskt parti, och där måste man våga kalla SD för vad de faktiskt är. Det finns en fyrkantig och byråkratisk acceptans av SD där man hör argument som ”deras stadgar är ju i ordning”. Även om det är skrämmande att 800 000 människor har röstat på SD så går det inte att säga att 800 000 inte kan vara rasister, för så illa och skrämmande kan det faktiskt vara. Vi kan inte försöka slå ifrån oss det och låtsas som att det inte är så, utan vi måste istället se vad vi kan göra åt det.
Samtidigt vill hon påminna om att 1 maj är arbetarrörelsens dag och att det är ett sätt att få kämpa för arbetares rättigheter, då speciellt den grupp som har de sämsta villkoren idag vilket är kvinnor i allmänhet men också invandrade kvinnor i synnerhet.

Många är vi som minns vår första 1 maj eller så minns vi kanske ett särskilt år då något speciellt skedde. Därför väljer jag, innan vi skiljs åt, att fråga om hon har något extra kärt 1 maj-minne som hon vill dela med sig av. Det har under hela samtalet funnits en stark glöd i hennes blick men när hon pratar om hennes finaste minne känner jag en annan slags värme. Det märks att detta minne verkligen betyder något alldeles extra. Det Rossana berättar om är från förra året då hon skulle gå i det främst ledet i Göteborgs 1 maj tåg.
– Jag tog initiativet att bara låta det gå kvinnor i de främsta leden i tåget och många av dem var mina vänner som jag visste skulle gå i tåget även annars. Sen var det bara kvinnor som uppträdde och talade under dagen på scenen, den enda mannen som stod på scen var en teckentolk.
Hennes brinnande engagemang får mig att avslutningsvis fråga om det finns något hon skulle vilja säga till dem som kanske vill delta på 1 maj men av någon anledning inte gör det.
– Att det är ett stort steg framåt för dem som vill göra någonting men kanske inte vet vad eller hur. Du får känna känslan av att gå med tusentals andra som delar din kamp för rättvisa och att kunna få säga att man gått med tusentals andra som har din rygg och att du inte är ensam med dina åsikter.
När samtalet avslutas är det precis den känslan jag har med mig när jag lämnar riksdagsbiblioteket. Känslan av att någon som Rossana Dinamarca står med mig, försvarar mina åsikter men också har min rygg. Det känns som detta års 1 maj blir ett starkt minne för min del.

Uppdaterades: 30 apr 2015