Konkurrens om vad?
”Nu har vi fått en borgerlig regering men även borgerlig majoritet i många viktiga landsting. Det ger ett helt annat affärsläge”. Så sade Stanley Brodén, vice vd i sjukvårdsbolaget Capio dagen efter valet 2006. Han visste vad han pratade om. ”Affärsläget” har varit gott för de privata vårdföretagen. Häromdagen visade en ny undersökning att de stärkte sina vinster även under krisåret 2009. Carema Sjukvård, med en omsättning på 1,8 miljarder kronor, höjde sin vinst med 35,9 procent. Carema Care, som sysslar med äldre- och handikappomsorg, gjorde en vinst på 268 miljoner. Attendo ökade sin rörelsevinst med 40 procent, till närmare en halv miljard kronor. Det förstärker en bild som SCB tecknat utifrån 2007 års siffror – detta är en lukrativ verksamhet, med vinstnivåer klart högre än genomsnittet för privat företagsamhet.
Inom sjukvård, äldreomsorg och handikappomsorg betyder det att bolagen i allt väsentligt varit framgångsrika i att omvandla skattemedel till privata profiter. Både Carema och Attendo ägs av riskkapitalbolag. Detta är en bransch där efterfrågan är stor och växande, och där pengarna garanteras av det offentliga. Riskerna är, som också företrädare för den understryker, i första hand ”politiska” – alltså att det fattas demokratiska beslut om att de gemensamma medlen kan komma till bättre användning. Sålunda är det bara naturligt att vårdföretagen ägnar stor kraft åt att påverka den politiska debatten, så att ”osäkerheten”, alltså medborgarnas möjlighet att byta politik genom att byta politisk ledning, minskar.
Högerregeringen har som bekant inte bara gjort det lättare för att pengaöverföringen genom bland annat avskaffandet av stopplagen. Man har till och med lagstiftat om tvång för landsting att öppna upp för privat primärvård. Statens muskler används för att berika redan rika.
Detta rättfärdigas med dogmer om att vården blir bättre med ”konkurrens” och ”valfrihet”. Men konkurrensen handlar i verkligheten inte om brukarna, utan om upphandling från kommuner och landsting – vilkas ekonomier pressas av sänkta eller frysta skatter. Prispressen som gör att upphandlingar kan vinnas går ut över kvaliteten och personalen. De långa listor med skandaler runt vårdbolag – listor som hade varit längre om inte många kände sig tystade av osäkra anställningsvillkor – vittnar om detta.
I ett välfärdssamhälle ska den som är i den närmast definitionsmässigt utsatta situation det innebär att behöva vård eller äldreomsorg, kunna förvänta sig det bästa samhället kan erbjuda – inte en klämkäck uppmaning att bli aktiv kund. Och den effektiviseringspotential som absolut kan finnas i vård- och omsorgsorganisationen, till exempel genom att personalen får större kontroll över sin arbetsplanering och kan använda sin kreativitet, den borde förstås tas ut i förbättrade villkor och högre kvalitet, inte större riskkapitalavkastning.
Det är vården och omsorgen som ska vara så bra som möjlig – inte vårdföretagens ”affärsläge”. Alltså behöver vi byta både regering och landstingsmajoritet den 19 september. Till att börja med.
Ali Esbati
esbati.blogspot.com
