Valkampanjresa med Bernie Sanders

Valkampanjresa med Bernie Sanders

Erik NordbladNu har vi gått på tiotalet valmöten av olika storlek och upplägg i Dubuque, Cedar Rapids och Iowa City, besökt lokala kampanjhögkvarter, och – som höjdpunkt – fått vara med på ett av demokraternas caucusmöten. En rörig men rolig tillställning där de olika kandidaternas anhängare samlas i varsitt hörn av lokalen och försöker locka över varandra. Att erbjuda kakor är dock förbjudet nuförtiden, om jag förstod det rätt. I skolaulan där vi höll till dominerade Bernie Sanders-gruppen, vilket jag förstås tyckte var kul.

Stämningen är stark, glädje och entusiasm blandat med ilska och frustration. Inte minst på det stora Sandersmöte vi besökte, där det var påtaglig kraft i applåderna trots att Sanders pratade lite väl länge (nästan en och en halv timme). Det är tydligt att han säger sådant som många väntat länge på. Däremot är det ju osäkert hur mycket som går att få igenom i praktiken eftersom republikanerna dominerar i kongressen. Men Sanders svar på den invändningen, att en växande massrörelse kommer att förändra de politiska förutsättningarna, verkade åtminstone accepteras av mötesdeltagarna. Och att rörelsen lever är de ju själva bevis på.

Clintonsupportrarna är glada och hoppfulla de med, men kanske lite mer dämpade (realistiska?) i sina förväntningar. De pratar mer om Clintons kompetens, erfarenhet och ”valbarhet” än om hennes idéer och visioner – men lyfter även fram symbolvärdet av att äntligen få en kvinnlig president.

På den republikanska sidan var stämningsspektrat minst lika brett. Vi mötte upphetsade Trump- och Randsupportrar, stillsamt optimistiska Rubiofans, mer eller mindre uppgivna anhängare till Bush och Fiorina och beslutsamt segervissa Cruzsympatisörer.

Cruzeventet vi sökte upp, i en baptistkyrka med skylten ”Politiskt inkorrekt zon”, stämde för övrigt rätt bra med kristen höger-stereotyperna när Cruz i ett tal fullproppat av bibelreferenser, ackompanjerad av dånande applåder, lovade stöd till Israel respektive granskning av Planned Parenthood (en organisation som bland annat utför aborter). Före och efter talet signerade han dessutom de biblar som ivrigt sträcktes fram mot honom. För mig som utomstående var hela situationen rätt overklig. Och jag kände mig kanske lite mindre välkommen – eller i alla fall mindre bekväm – än på de andra mötena, där folk i regel blev jätteförtjusta över de svenska politiknördarnas närvaro. Här var i alla fall funktionärerna lite mer avvaktande.

Valfrågorna och argumenten är såklart väldigt annorlunda, givet hur samhället och attityderna ser ut, men även tonfallet och framställningssättet. Vi har fått lyssna på en rad välformulerade tal med mycket känsla, som nog inte riktigt hade tagits på allvar i Sverige. Jag tolkar mest det retoriska patoset som ett uttryck för att politiken, och hela demokratin, ses som något stort och viktigt, som angår folk på djupet – och som tillåts ta stor plats. Det är ju valkampanj HELA TIDEN i det här landet, och det krävs mycket tid och engagemang för att vara med och påverka. Vilket förstås har baksidan att relativt få av medborgarna faktiskt deltar.

Sen finns ju också de direkt knäppa inslagen. Som eventet vid Dubuques flygplats, där Trumps privata jet till slut dök upp på himlen, kraftigt försenad bara för att genomföra en grandios överflygning innan den vände och landade efter ytterligare en stunds – helt onödig – väntan. Arrogansen i det… som dock inte tycktes bekomma publiken det minsta.

/Erik Nordblad

Erik Nordblad arbetar som fotograf, bor i Bagarmossen och är medlem i Vänsterpartiet Hammarby-Skarpnäck.