Blogg

Oron över SD:s framgångar måste leda till organisering

Många är oroade över den senaste opinionsundersökningen som Metro/YouGov publicerat som visar att SD är största parti. Till att börja med är det viktigat att konstatera att YouGov inte är ett tillförlitligt opinionsinstitut eftersom det är självrekryterande, nätbaserat och inte utgår från ett representativt urval av befolkningen. Med största sannolikhet skulle en opinionsmätning från exempelvis SIFO säga något helt annat.

Oavsett om SD är tredje största eller största parti så visar det ändå på en oroande utveckling som vi måste ta på allvar. Hur ska vi handskas med SD:s allt större påverkan på samhällsklimatet?

Vårt svar är, som alltid, organisering. Att samverka för att motverka de som vill splittra samhället. Prata med dina grannar, kollegor, släktingar och vänner. Gå ut med era partiföreningar och möt människor i deras vardag. Berätta om våra politiska lösningar för en stark välfärd att lita på, för alla.

SD vill inte föra debatten på en höger/vänsterskala och då är det viktigt att vi tar det initiativet. Det kan vi se som vår uppgift framöver. Våra lösningar är bra för alla som bor i det här landet, inte bara för den som råkar ha “rätt” ursprung och en fet plånbok.

Vi måste berätta om det. Nu gör vi det.

barbro_va2

Barbro Sörman

Distriktsordförande 
Vänsterpartiet Storstockholm

  1. Håkan Berg skriver:

    Vänsterpartiet tycks ha fastnat runt 6% i väljaropinionen. Hur kan det komma sig i en tid då vänsterpartiets politik behövs så desperat för att få landet på fötter igen och för att bygga ett samhälle baserat på jämlikhet och gemenskap?
    Svaret på ovan ställda fråga måste enligt mig vara att vi inte når ut till folket, vare sig med vår problembeskrivning eller med våra lösningar på desamma.
    Det är min absoluta övertygelse att vi framför allt har två frågor där vi är mer eller mindre ensamma och där vi har stor potential att vinna framgångar om vi profilerar oss tydligare och lyfter dessa.

    Det är först och främst klasskampen.
    Våra ideologiska motpoler vill inte gärna tala klass. Individualistiska nyliberaler hävdar att klass är irrelevant eftersom det i deras verklighetsbeskrivning endast existerar fria individer som får ta konsekvenserna av sina egna val. Strukturer existerar icke i deras värld.
    Högerextremister, nyfascister och rasister, vill inte tala klass eftersom det sätter deras konfliktyta ur spel. En verklighetsförklaring där det är klasstillhörighet som förenar människor från alla världens hörn, med osäkra jobb (om några alls) oftast bosatta i utsatta områden, och inte ”etnicitet”, ”kultur” eller religion, slår helt sönder brunhögerns verklighetsbeskrivning.

    Den andra frågan är internationalism.
    Om vi tydligt profilerade oss som det internationalistiska parti vi säger oss vara skulle vår EU kritik kunna göras mycket enkel och tydlig. Dessutom är det mycket enkelt att profilera sig som internationalist i kontrast till inskränkta nationalister, såväl i EU frågan som i djupare ideologiska diskussioner.

    Kapitalet agerar såväl lokalt som globalt. Det är vår uppgift att belysa vem som tjänar på att arbetarklassen skyller på varandra (läs ”flyktingar”) istället för att ifrågasätta vem som verkligen tar en majoritet av det värde vi skapar i vårt dagliga värv.

Skriv en kommentar