Vi kommer aldrig att tystas
Igår fick vi nya antirasistiska vardagshjältar. De Kärrtorpbor som samlades på centrum för att protestera mot klottrade hakkors och rasistiskt våld i området. De Kärrtorpbor som skanderade Inga rasister på våra gator just när rasisterna intog gatorna. Nätverket Linje 17 mot rasism, privatpersoner och tappra Vänsterpartiet Hammarby-Skarpnäck. De som stod kvar och motade bort rasisterna. De som inte lät sig tystas.
De föräldrar som sprang in i ICA med sina barn i famnen. Livrädda för att något skulle hända deras älsklingar. Jag tänker på hur pulsen måste ha slagit. Hur barnen måste ha klamrat sig fast i sina mammor och pappor. Och jag tänker på mina egna små pojkar. Hur jag tagit med dem på alla demonstrationer bara för att jag tycker det blir så folkligt och bra när även barnvagnar är med. Men just till antirasistiska arrangemang har jag känt oro för att ta med dem.
För jag vet hur det kan gå. När larmet från Kärrtorp kom igår påmindes jag om den där kvällen för sex år sedan när Ung Vänsters antirasistiska konsert i Farsta blev attackerad av maskerade nazister. Hur de stormade in och kastade glasflaskor mot oss. Hur jag försökte dra upp en kille från marken samtidigt som nazisterna hoppade på hans huvud. Och fortfarande idag kollar jag alltid färgen på skosnörena och de fastnålade symbolerna hos skinheads som går förbi, om de innebär fara eller om det är lugnt.
Jag tänker på händelsen i Farsta när polisen säger att de inte känner till liknande attacker. Det måste vara ett dåligt skämt. Det ska inte behöva vara så att vi känner oro för att ta med våra barn på antirasistiska arrangemang. Antirasismen måste kunna tillhöra oss alla, även barnfamiljer.
Då, liksom nu, var det nazistiska Svenska Motståndsrörelsen som låg bakom anfallen. På sin hemsida skriver de stolt om sin ”konfrontation med svenskhatare”. Och jag undrar vem det är som hatar egentligen. För inte är det vi.
Jag kommer att älska Sverige, jag kommer att leva i Sverige och jag kommer att dö i Sverige, sade Timbuktu när han tog emot pris från Fem i tolv-rörelsen. Och jag tycker att det är så vackert, det han säger. Jag kommer att älska Sverige. Kärleken till vårt land är det som driver vår kamp framåt. Och kärleken till varandra. Tron på att mina barn är lika mycket värda som dina barn. Att mitt medborgarskap är lika mycket värt som ditt.
Det är rasisterna som hatar. Det är de som använder riksdagen som plattform för att föra ut sitt hatiska budskap. Som beväpnar sig med järnrör på småtimmarna. Som kastar glasflaskor mot demonstrationer med barnvagnar. Som använder våld och hot för att försöka tysta oss.
Men vi är de antirasistiska vardagshjältarna som inte låter oss skrämmas. Vi kommer aldrig att tystas. Vi gjorde det inte för sex år sedan. Vi gör det inte idag. Och vi kommer inte att göra det imorgon.
Seluah Alsaati
Distriktsordförande