2012-03-22

Välkomna till årets – efter partikongressen i januari – överlägset största och viktigaste vänstersamling i Sverige 2012. Vi samlas här – kring 180 ombud, deltagare och åhörare – för att staka ut den politiska linjen för Sveriges överlägset största vänsterpartidistrikt.

Det vi bestämmer här kommer att spela roll. Inte bara för vänsterpartiet i Stockholm, eller i landet. Utan för hela den politiska utvecklingen i landet. För det märks när ett så stort distrikt – i Sveriges enda systemkritiska parti – samlar sig till handling och gör avtryck. Och omvänt förstås, när det inte klarar att göra det.

Vi tillhör ett parti – och ett distrikt – som det på många sätt går bra för just nu. Men så har det inte alltid varit. Och det är värt att ha med sig när vi nu utformar strategier och planer för de kommande åren.

 

Just nu har dessutom inte bara vi, utan också den övriga oppositionen äntligen börjat komma på fötter igen, samtidigt som regeringen verkar allt tröttare. Men även där är det värt att minnas att så var det ända tills strax före valet 2010 också. Men ändå förlorade vi det valet.

Distriktsstyrelsen föreslår att vi ska använda detta år till att bland annat ta fram en väl genomdiskuterad strategi inför valet 2014, vilken sedan ska tas på årskonferensen 2013. En strategi som stärker vår förmåga att verka som en stark kraft som bryter den borgerliga hegemonin i Stockholmsområdet. I det arbetet så är det de här erfarenheterna vi har att utgå från.

I sådana lägen är faktiskt misslyckanden lika viktiga att lära av som framgångar. Så vi ska inte vara rädda för att erkänna eller diskutera misstag. Bara de som aldrig försöker undviker att göra misstag.

 

I många år var det till exempel få som kunde säga vad vänsterpartiet egentligen stod för. En viktig orsak var att partiet – trots en radikal politik – hade samarbetat så länge med en trött socialdemokrati att folk slutat tro på att vi hade något annat att komma med än att vara Göran Perssons vänsterkrycka.

Men partiet saknade också många gånger förmågan att vara strategiskt, att välja våra strider. Att långsiktigt och enträget fokusera på det som var viktigast. Så trots att partiet radikaliserades under den här perioden, så betraktades vi inte som något verkligt alternativ.

 

Några år senare bidrog vi – tillsammans i Stockholmsdistriktet – till att börja bryta den här utvecklingen. Just på en sådan här årskonferens beslöt vi oss 2008 för att göra det som partiet varit dåligt på. Att långsiktigt välja att prioritera en strategiskt viktig fråga, börja utveckla politik, och tillsammans hålla fast vid och nöta in den kommande år. Det handlade om att fronten i kampen om välfärden – i en tid då ingen annan var beredda att ta den. Att ta strid mot de privata storbolag som alltmer tog över den, och istället säga det rimliga, att den borde stärkas för att skapa en jämlik och demokratisk utveckling.

2009 gick vi ut på gator, torg, arbetsplatser och i trappuppgångar. Distriktsledning, kommungrupper, landstinggrupp och riksdagsledamöter samordnade aktivister, ekonomiska och personalresurser. Vi annonserade i kollektivtrafiken, frågade över 3000 i länet vad de tyckte om privata vinster i välfärden. Och märkte att över 75% – inklusive många borgerliga sympatisörer – höll med oss om att privata vinster inte hörde hemma i välfärden. 2010 gjorde partiet – inspirerade av vårt arbete – detta till huvudfråga i valrörelsen. Det är inte alla som minns idag, men partiet lyckades faktiskt pressa Jan Björklund så hårt att han började mumla om att vinstbegränsningar i friskolor mitt i valrörelsen.

 

Vi steg ett tag som ända oppositionsparti i opinionen i valrörelsen, och började – för första gången på flera år – sätta dagordningen för politiska debatten. Det räckte inte för att lyfta vårt valresultat, men bidrog säkert till att det inte heller sjönk i reella tal. Och framför allt så satte det här långsiktiga nötandet ribban för 2011. Det år då ”våra frågor” – kritiken av missförhållanden och vanvård, och skattefuskande riskkapitalbolag, i äldreomsorg och sjukvård, och av slumvärdar och ren förskingring av kommunala bostäder och fastigheter – stod i centrum av hela den politiska debatten. Inte minst i Stockholmsområdet, där våra politiker i kommuner och landsting, är de som absolut tydligaste formulerat och fångar den här kritiken.

I samband med att vi samlades politiskt så här, året innan valet, så vände också vår medlemsutveckling. 2008 hade vänsterpartiet Storstockholm – efter att ha tappat medlemmar två år i rad, drygt 1800 medlemmar. Idag har vi över 3000 stycken, fler än distriktet haft sedan tidigt 1980-tal. De flesta kom valåret, men många både året innan och – till skillnad från efter valet 2006 – också efter valet. Och många av de där medlemmarna har också blivit aktiva. Flera av er sitter här idag. Några aktiverades i nya arbetsformer, som det aktivistnätverk som skapades efter valet 2010, andra i lokala partiföreningar eller gamla eller nyskapade fackliga partiföreningar. Många har nåtts av omfattande studiesatsningar i distriktet på senare.

 

De där sakerna – det politiska genomslaget och de organisatoriska framstegen – har förstås gått hand i hand. Det är när en rörelse kan samlas och uttrycka något strategiskt och viktigt politiskt, som människor ansluter sig till den, och är beredda att jobba för den.

Men det kräver två saker. Båda att en sådan rörelse har relevanta svar, och att den är tillräckligt överens och samordnad om vad den vill göra just nu, för att folk ska fatta. För inte ens den starkaste rörelse kan göra allt – eller lyfta allt – samtidigt. Därför samlas vi här idag för att diskutera vad vi kan göra – och vad vi inte kan göra – gemensamt, för att få så stort genomslag som möjligt de närmaste åren.

Slutligen så tog den här positiva utvecklingen ett rejält ytterligare steg framåt nu i höstas. En höst då våra partiledarkandidater turnerat landet runt och dragit tusentals människor till offentliga möten för att höra – vänsterpartister, diskutera med andra vänsterpartister! Det var inte igår det hände.

 

Och det säger någonting. För de kom för att höra samtal de annars förvägras i den politiska (sken-) debatten. Samtal om varför Sverige behöver en annan politik. Om varför ett av världens rikaste länder inte behöver låta klyftorna och arbetslöshet växa, segregationen bre ut sig, klimatet förstöras, bistånd ersättas med krigsinsatser, och jämställdhet eller trygghet för äldre ersättas med RUT-avdrag. Samtal om att en annan värld, ett annat Sverige, och ett annat Stockholm, är möjligt.

De kom för att lyssna till ett parti som vågade ta nya grepp och diskutera öppet om både person och politik, och som gick stärkt ur det. En process som kulminerade en mycket stark kongress i januari i år. En kongress där vi stakat ut en mycket radikal politik – och just därför, i en värld som håller på att gå under i finans- och klimatkriser – den enda realistiska och jordnära politiken som står till buds i det här landet. Som vågat ta feministiska nytag, i ett läge där alla andra partier helst vill glömma bort eller motverka allt vad jämställdhet heter. Och som valt en partiledare som jag tror många – även utanför vårt parti – skulle säga närmast förkroppsligar många av de här strömningarna.

Kongresser i vårt parti är kloka – helt enkelt. De fattar bra beslut. För att de tar diskussionen på allvar. Och det samma gäller förstås för årskonferenser.

 

Så vad är då kontentan av detta? Ja, det är det vi ska diskutera de närmaste två dagarna.

Och då behöver vi förstås också beakta det som inte fungerat lika bra. Som när vi – trots att vi är parti fullt av lysande politiker, djupt engagerade aktivister, duktiga organisatörer, pålästa teoretiker och lokalt förankrade gräsrötter – inte klarar att förstå att i all vår goda vilja och allt vårt kunnande, så behöver vi ändå enas om minsta gemensamma nämnare, och dra åt samma håll, för att nå resultat. Bestämma oss – efter seriösa och nyanserade diskussioner – för vilka strider vi ska ta just i år, och de närmaste åren, och varför. Och därmed också – vilka vi inte ska lägga lika stor kraft på. För om alla vi står ensamma och ropar ut all vår klokskap – så kommer ingen lyssna på oss – men desto fler på Reinfeldts mantran om stabilitet och jobblinjer, hur trött han än låter.

Men vi ska inte ge honom den möjligheten. Inför förra valet samlades vi – med början i Stockholmsdistriktet – och lyckades sätta frågan om privata vinster i välfärden på dagordningen i hela landet. Bara ett år för sent. Först året efter valet – 2011 – började vi verkligen sätta dagordningen för den politiska debatten. I Sverige och Stockholm.

Det ska vi lära oss av. Nu, här, idag, så samlas vi för att i god tid börja diskutera vad vi vill att nästa val sak handla om. För att lägga strategier och planera vad vi vill och hinner säga, och vad vi inte klarar att lägga lika mycket krut på. Det är ni som bestämmer det här. Det är ni som en väljer en distriktsstyrelse som sedan har till uppgift och mandat att verkställa det ni bestämmer här.

 

Och det ni bestämmer här kommer att ha betydelse inte bara för oss här inne. Inte bara för Stockholm. Utan för hela Sverige. Därför är det viktiga dagar vi har framför oss. För Sverige behöver en starkare vänster. Och vänsterpartiet behöver ett starkt Stockholmsdistrikt. Den är det vi skapar – här och nu och tillsammans – den här helgen.

 

Jag förklarar därmed vänsterpartiet Storstockholms årskonferens 2012, för öppnad.

Uppdaterades: 24 mar 2012