Kamrater, mötesdeltagare

I år är det 75 år sedan den gamla eliten samlades till väpnat uppror mot den demokratiskt valda mitten-vänsterregeringen i Spanien.

Människor över hela världen insåg vad som stod på spel. Att det var mer än bara Spaniens öde som avgjordes. Att detta var den första stora striden i det europeiska inbördeskriget mellan demokrati och socialism å ena sidan, och det fascistiska barbariet, å den andra.

Reaktionen på inbördeskriget tydliggjorde något som ofta underskattas – att demokratiseringen av Sverige, Spanien, och för att knyta an till dagens värld, av mellanöstern – är beroende av varandra. Att fördjupad demokratisering förutsätter solidaritet.

Det är så vi behöver komma ihåg de Spanienfrivilligas kamp, och det är i den meningen den är fullständigt aktuell också idag.

Jag vill därför rikta ett tack till LO Stockholm, som de senaste åren bjudit in till och tagit ansvar för att upprätthålla högtidlighållandet av detta minne på ett utmärkt sätt.

Historien upprepar sig aldrig. Men den går i vågor, och vi befinner oss just nu i en vågdal, att kämpa oss upp ur. Vi befinner oss – på andra sätt, men ändå – liksom de Spanienfrivilliga 1936 i ett läge där demokratin i västvärlden är på nedgång.

Varför? För att demokrati för många idag framstår som synonymt med den retorik som används för att dölja försämringar, otrygghet och tomhet. Det var inte för en sådan demokrati som de frivilliga riskerade och gav sina liv i Spanien. Utan för demokrati som är ett redskap för social förändring.

Det är som sådan demokratin måste återuppfinnas i västvärlden idag, för att kunna räddas. Demokratisering måste vara den process då människor frigör sig från ett arbetsliv som tvingar oss att konkurrera med varandra om chansen att få vara kuggar i ett maskineri, där vi förväntas springa snabbare och snabbare, i ofta oklara eller uppenbart destruktiva syften. Demokratin behöver vara ett redskap för frigörelse från förtryckande normer, rasistiska fördomar, från förväntningar som stänger oss inne, och som dömer kvinnor till lägre löner och större ansvar men mindre makt.

Demokratisering måste vara den process då vi för första gången i historien gör oss själva – inte Gud, kapitalet eller ödet – till de medvetna herrarna över vårt eget samhälle. Som tillåter oss att ifrågasätta att kapitalets tillväxthunger, klimatkatastrofer, kärnkraftshaverier, världssvält och krig – är det bästa mänskligheten kan förmå.

Demokratisering måste handla om rätten att medvetet bestämma hur våra liv, och vårt samhälle ska se ut.

Sällan har väl några visat på betydelsen av detta än de befolkningar som drivit fram de senaste månadernas revolt i hela Mellanöstern.

I hårdföra, ofta väststödda, diktaturer, säger människor plötsligt ifrån. Sociala krav på billigare mat, på jobb och trygghet, på jord. Parat med krav på likhet inför lagen, yttrandefrihet, demonstationsfrihet och organisationsfrihet. Alla segrar kanske inte nu, men sannolikt på sikt. Trots att diktaturer i Libyen, Jemen, Syrien, Bahrain, Iran och Saudiarabien, försöker slå ned protesterna.

Och liksom i Spanien blir det åter tydligt att demokratin i mellanöstern inte har mycket att hoppas på från borgerligheten i väst.

Precis som den västerländska borgerligheten i stora stycken var likgiltig eller fientlig till den spanska demokratin – eftersom den fruktade att dess radikala sociala innehåll som skulle kunna smitta av sig på deras egna länder – precis lika ängslig är den, för att inte tala om apartheidregimen i Israel, för att de demokratiska revolterna ska fyllas med sociala och politiska krav som utmanar de västerländska intressena i regionen.

De Spanienfrivilliga visade att kampen för demokratisering måste vara gränslös. Att demokratisering förutsätter solidaritet. Men också att det är folken själva som måste bära den solidariteten, att den som hoppas att borgerliga regeringar eller militärer ska göra det åt dem, kommer att bli djupt besviken.

Folken i mellanöstern har nu levt upp till sin del av solidariteten med oss. De har – liksom de kämpande spanjorerna under 1930-talets fascistiska framryckning – gett oss hoppet åter. De har visat att de går att demokratisera ett land även när motståndet är hårt.

De har gjort det för sin egen skull, men det gynnar även oss. För hela de samhällsmodeller som våra egna borgerliga eliters makt vilar på, är beroende av det förtryck som mellanösterns folk just nu försöker bryta sig fria från, eftersom bara det förtrycket garanterar västvärldens tillgång till mellanösterns oundgängliga naturresurser.

Det är inte minst därför nu upp till oss att stödja dem i deras fortsatta kamp, inte minst genom att ta tillbaka makten över våra egna samhällen och fylla demokratins form med socialt innehåll. Det var i det dubbla syftet de Spanienfrivilliga reste, stred och ofta dog. Och det är det vi kan lära av dem, och ta med oss i vår egen tid.

Du kan lyssna på Johns tal också.

Uppdaterades: 01 maj 2011