Banner

Att bo eller inte bo, det är faktiskt inte frågan

När vi detta år sjunger ut på första maj i Stockholm är det en rad som kommer att kännas viktigare än de andra, ”samfälld skall vår räddning bli”. Det är den idén som allra tydligast delar högern och vänstern, men inför vilken även delar av arbetarrörelsen börjat vackla, skriver Ann-Margarethe Livh, Vänsterpartiets gruppledare i Stockholms stadshus, i ETC Stockholm.

Byggs ett gott samhälle genom att vi tillsammans möter våra problem och hjälps åt, eller genom att konkurrera hårdare om färre platser – oavsett om det gäller jobben, vilken skola man ska gå i eller var man ska bo. Allmännyttan var en vision som föddes i arbetarbostädernas trängsel och misär. Alla ska ha någonstans att bo och tillsammans kan vi bygga det.

I en debattartikel i en stor kvällstidning skrev Sofia Arkelsten och Anti Alvsan (M) att politiker inte ska ”ha synpunkter på vilken boendeform som den enskilde föredrar. Det är enskilda människor som ska värdera sina behov och göra sina val”. Det klingar bekant av Margaret Thatchers påstående att det inte finns något samhälle – bara individer. Men huruvida det finns ett samhälle eller inte, och i hur stor utsträckning man måste förlita sig på sig själv när man blir sjuk, får barn eller vill åka tåg trots att man inte själv kan bygga räls – det är en politisk fråga.

Stockholmsmoderaterna anser inte att det finns något samhälle – bara individer. Allra helst bara konsumenter som gör sina val som om hela livet var en stormarknad. Samtidigt försöker de att inte låtsas om att allt färre Stockholmare, till följd av moderaternas utförsäljningar, har möjligheter att göra några som helst val.

Stockholmsvänstern anser tvärtom att själva möjligheterna att välja oftast börjar med en bostad. Det är först när man har någonstans att bo som man kan skaffa jobb, bilda familj eller utbilda sig. Den enda boendeformen som är lika tillgänglig för alla är hyresrätten vilket gör den till den mest demokratiska boendeformen.

När det gäller tillgången på hyresrätter i Stockholm är dock situationen så katastrofal att vi borde inrätta en kriskommitté. En av de första uppgifterna för den kommittén blir att omedelbart avbryta omvandlingen av allmännyttan och samtidigt införa ett tillfälligt stopp för hyreshöjningar i de kommunala bostadsföretagen.

Kommittén ska samtidigt inventera alla möjligheter att bygga nya tillgängliga hyresrätter med hjälp av de redskap kommuner har: mark- och exploateringspriser, uppdrag till mindre byggbolag, samordnade inköp, mm. Vi vill inrätta en kommunal andrahandsförmedling för bostäder så att människor tryggt både kan hyra och hyra ut bostäder som står tillfälligt lediga. Det är också dags att ändra beskattningen av hyresrätter.

Boende i småhus och bostadsrätt får idag skatteavdrag medan byggandet av hyresrätter beskattas. I en tid när hyresrätter behövs mer än någonsin och bromsas på grund av höga omkostnader borde skattepolitiken avspegla det. Det skulle ge människor möjlighet att flytta hemifrån och dit där jobben eller utbildningarna finns, något som ökar skatteintäkterna så att reformen betalar sig själv.

Alla dessa åtgärder skulle kunna börja idag. Vi har resurser till det och de politiska styrmedlen är i stadens händer. Det gäller för alla förslag förutom skattereformer för hyresrätter, men om Stockholm på allvar krävde det av staten skulle de tvingas lyssna.

Men trots detta görs idag ingenting alls, och det beror på en politisk idé som nu håller på att förändra hela Stockholm. En idé som säger att människor först och främst är konsumenter. Det är ett av vår tids stora hot mot demokratin – att din röst och ditt inflytande i samhället ska fördelas och mätas i pengar.

Men ingen politik förändrar det enkla faktumet att alla behöver någonstans att bo. Vår politik vill se till att alla också får det. Samfälld ska vår räddning bli – vi börjar med allmännyttan.

Skriv en kommentar