artikel

John Hörnquist: Politik handlar inte bara om ha rätt. Utan också om att få rätt.

Årskonferens Välkomna till Vänsterpartiet Storstockholms största årskonferens på mycket, mycket länge. För er som tycker att det känns lite trångt här inne, kan jag berätta att det beror på att vi har 185 anmälda deltagare, fler än någon årskonferens jag varit på, och inte så långt från hälften av en vanlig vänsterpartikongress. Sveriges största vänsterpartisamling i år, med andra ord.

Det är helt enkelt ett växande Vänsterpartis största distrikt som träffas. I Storstockholm har medlemsantalet stigit med nästan 40% på ett år, till kring 2700 medlemmar, jämfört med under 2000 vid förra årsskiftet. Det är den högsta siffran på decennier. Fler av er som är här idag är några av dessa nya medlemmar, och från oss som varit med ett tag – ni är varmt välkomna!

Välkomna också till landstingshuset, och ett tack till Vänsterpartiets landstingsgruppen, som både förser oss med lokaler, och bjuder oss på lunch idag.

I hela landet har över 3000 nya medlemmar kommit till vänsterpartiet under förra året. Det är ett tecken i tiden. Ett tecken på att det finns många som reagerar på den riktning Sverige, världen – och inte minst Stockholmsområdet – har tagit. Den största tillströmningen skedde efter valet, vilket är hoppfullt, eftersom det visar att många insett att det inte räcker med att rösta, utan att det krävs att människor tar aktiv ställning för en annan utveckling.

Men också ett tecken i tiden att vänstern förlorat två val i rad – både på riksplanet och i Stockholms stad. Bara i Stockholms framsida – i Botkyrka och Södertälje – har krafterna till vänster lyckats stå emot, och behålla röda styren. Det förtjänar en applåd!

För ett år sedan inledde jag årskonferensen 2010 med att deklarera det som den sista årskonferensen under borgerligt styre. Det är bittert att konstatera att så inte blev fallet. Trots att jag menar att vänsterpartiet i flera avseenden gjorde en stark valrörelse – inte minst ni som sitter här gjorde en stark valrörelse – i Stockholmsområdet. Inte på alla områden. Men på flera. Vänsterpartiet lyckades göra vår kritik av vinster i välfärden till något som andra tvingades förhålla sig till. Hade vi inte lyckats med det hade utfallet av valet mycket väl kunnat bli än värre. Vi växte kraftigt i antal medlemmar, och var antagligen det parti vars medlemmar var mest aktiva, och syntes mest på gator och torg.

Och vi behöver bygga vidare på det som gick bra i valrörelsen. För efter det här valresultatet är utmaningen för den breda vänstern i allt mindre grad att ta tillbaka och återställa. Och allt mer att bygga allt på nytt – rörelserna, partierna, välfärdsmodellerna. Det är det vi samlats för diskutera idag.

För det är realistiskt att samtidigt inse att valresultatet spelade roll. Att vi förlorade ett ödesval. Att den europeiska högervågen – en allt brunare och inhuman högervåg, som demoniserar muslimer och romer, som stänger Europas gränser, som vill mota kvinnorna tillbaka till spisen och begränsa aborträtten – nu också har etablerat sig i Sverige.

Vi lever i en tid då det är realistiskt att säga som det är: att demokratin är på tillbakagång i västvärlden. Den är inte borta. Men den försvagas. I takt med att övervakning av medborgarna blir allmängods, i och med att medborgerliga rättigheter inskränks för många människor med utländsk bakgrund. I takt med att välfärden allt mer reserveras för de som kan ta för sig eller betala för sig. I takt med att läkarna blir allt fler på Östermalm, medans vårdcentraler läggs ned eller skärs ned i Husby, Rinkeby och Botkyrka.

För demokratin försvagas när den berövats sitt sociala innehåll. Då berövas den själva kärnan i demokratin – att vara ett redskap för vanliga människor att skapa jämlikhet och ett bättre liv för sig själva. Ett redskap för att skapa frigörelse från förtryckande normer, rasistiska fördomar, från förväntningar som stänger oss inne, som dömer kvinnor till lägre löner, större ansvar men mindre makt. Det är demokratin ska vara ett redskap för att kräva frigörelse.  Från ett arbetsliv som tvingar människor att konkurera med varandra, om chansen att få vara kuggar i ett maskineri där de förväntas springa snabbare och snabbare. Ofta till dåliga löner och arbetsvillkor. Demokrati handlar helt enkelt om rätten att bestämma hur vårt samhälle ska se ut.

Och det är den rätten som allt mer tagits ifrån oss.

Att återta demokratin handlar just om att ta tillbaka rätten att bestämma över vad de rikedomar vi tillsammans skapar ska användas till: Till att förstöra vår planet, till att bygga ett samhälle som faller samman i krig och klimat- och kärnkraftskatastrofer, som skapar växande klyftor och sämre livskvalité, eller till att – medvetet – skapa någonting bättre.

Världen har aldrig varit rikare. Nödvändigheten av nöd, förtryck och lidande har aldrig varit mindre. Detsamma skulle kunna sägas om Stockholmsområdet. Sveriges rikaste region. Med Sveriges djupaste klassklyftor. Och kanske hårdaste segregation.

Att börja återerövra demokratin här skulle till exempel innebära att skapa en stad och region där även unga, arbetare och människor med utländsk bakgrund har råd att bo, rätt till ett jobb, och rätt till trygghet på det jobbet. Till ett samhälle där bra sjukvård, omsorg och skola är högre prioriterat än aktieutdelningar till riskkapitalbolag på Jersey. Där kultur inte är ett reservat för överklass och övre medelklass. Där man kan påverka sitt boende utan att ta ett banklån på tre miljoner för att köpa en bostadsrätt och få rösträtt i en bostadsrättsförening.

Vänsterns utmaning – i Stockholms län såväl som på andra håll – är inget mindre än att återföra det sociala innehållet till demokratin. För det finns i längden ingen demokrati utan sociala framsteg. Högerextremismens framväxt visar att folk inte accepterar en demokrati som töms på sitt innehåll. Men det finns heller inga bestående sociala framsteg utan demokrati.

Sällan har väl det visats mer hoppfullt och starkt än av de senaste månadernas fantastiska revolt i Mellanöstern.

För i just det läget vi tvingats konstatera att utvecklingen går åt fel håll, att demokratin försvagas i Sverige och västvärlden, så tänds ett ljus där många kanske minst väntat det. I hårdföra, ofta väststödda diktaturer med svår fattigdom och sociala problem, säger människor plötsligt ifrån. En masse! Sociala krav på billigare mat, på jobb och trygghet, på jord. Parat med krav på likhet inför lagen, yttrandefrihet, demonstationsfrihet och organisationsfrihet. Och de får genomslag och segrar. Inte alltid på en gång, men sannolikt på sikt. Trots att Carl Bildt inte vill stödja dem. Trots att diktatorer i Libyen, Jemen, Bahrein, Iran och Saudiarabien nu försöker slå ned protesterna. Trots att västvärlden föredrar fogliga diktaturer som förser dem med billig olja.

Ändå visar att demokrati är möjlig, och att den är något annat än de styrande säger att den är. Att den inte är något mindre än människornas rätt att själva välja sin framtid, sin väg och sitt samhälles utveckling. Och kan de göra det i Tunisien, Egypten, Bahrein och Libyen, så vore det väl fan om vi inte skulle kunna tackla den Stockholmsborgerlighet som nu inte bara styr Stockholm, utan hela Sverige.

För att visa vår solidaritet – och vår tacksamhet – för att mellanösterns folk har visat att det finns hopp, även när läget ser bra mycket mörkare ut än efter den andra borgerliga valsegern i rad, så samlar vi in pengar idag.
Pengar som går till Al Maadi Community Foundation. En egyptisk stiftelse till för stöd till anhöriga till de som dödats av polisen i den egyptiska revolutionen. Al Maadi är en stiftelse som drivs av vänsterfolk i Egypten. Och insamlingen är en påminnelse om att de nu har visat vägen framåt, och att vi bör tacka dem genom att hjälpa dem att komma vidare, och ge vårt stöd till de anhöriga som gav sina liv för att visa den vägen.

Vi lever i en dramatisk tid av hårda motsättningar. Det beror inte på någon lag om alltings jävlighet, utan på att vi lever i ett system som har allt mindre att erbjuda människorna som lever i det. Som skapar krig, fattigdom, klimatkris och kärnkraftsolyckor. Och som i vår del av världen tvingas parasitera på – eller privatisera, som det kallas – sjukvård, vård, skola, bostäder och kollektivtrafik och annan samhällsservice, för att över huvudtaget vara ”lönsam”. Med slumvärdar, skenande elpriser, Boultbeeskandaler, och livsfarliga förskolor, som följd.

Som inte klarar att sysselsätta stora delar av befolkningen, och erbjuder de övriga otrygga förhållanden och allt hårdare arbetsklimat. Ett samhällsklimat där det är lättare att föreslå fastighetsskattesänkningar, Rut-avdrag och motorvägsbyggen – så att välavlönade män ska bo billigt, slippa diska och trängas på pendeltågen – än att lösa verkliga problem som bostadsbrist, att män tar för lite ansvar för sina barn, att det inte finns barnomsorg på kkvällar och nätter, att äldre får för lite hemtjänst, bristande kommunikationer och växande utsläpp.

Så vi har väldigt stora uppgifter. Det är bra att vi tar oss an dem. Det är därför vi är med i Vänsterpartiet och inte socialdemokraterna eller miljöpartiet. Vänsterpartiets existensberättigande ligger i att vara ett verkligt alternativ, för de som vill ta oss an den uppgiften – gärna tillsammans med andra, men även själva när det andra inte är med. Inte för att förhäva oss. Utan för att vi ser att det är nödvändigt att göra något mer än att bara lappa och laga på ett system som är på väg åt precis fel håll.

Men precis som det är realistiskt att inse att vi just förlorat ett ödesval, och att det har konsekvenser, så är det realistiskt att inse att vi inte kan förändra allt på en gång.

Politik handlar inte bara om ha rätt. Utan också om att få rätt. Och sällan har väl behovet för vänstern av att också få rätt varit så stort som idag, när socialdemokratin gjort sitt sämsta val på nästan 100 år. Och när miljöpartiet blivit så liberalt att de allt oftare föredrar att agera alliansens stödparti, framför att vara opposition.

Vill man få rätt måste man också välja sina strider. Ta striden där vi har flest som håller med oss, där vi har störst chans att vinna och där det får störst betydelse om vi gör det. Hitta våra vinnarfrågor helt enkelt. Sammanfattningsvis: Vi har och ska driva en bra politik på många områden. Men politik är också att prioritera. I Stockholmsområdet har vi i flera år fokuserat på kritisera vinstintresset i välfärden, på bostadsmarknaden och inom kollektivtrafiken. Det föreslår distriktsstyrelsen att vi ska fortsätta med även under kommande år.

I valrörelsen hakade hela partiet på detta. Trots att partiet på riksplanet lanserade kravet först 2010 så blev det en fråga jag tror många förknippade med vänsterpartiet. Och nu satsar hela partiet på att under våren kampanja för ”Världens bästa sjukvård – utan privata vinster”.

Det finns goda skäl att fortsätta spinna på här. Dels för att den gemensamma välfärden – och bostäderna – är så avgörande för att utjämna klass- och könsklyftor och stärka demokratin, inte minst i det segregerade och ojämlika Stockholmsområdet.

Men det var också länge sedan någon enskild politisk fråga som det finns ett brett folkligt stöd för senast förknippades med partiet. Att till och med Jan Björklund nu tvingas konkurrera med vänsterpartiet om att vara hårdast mot riskkapitalbolag i skolan, visar på den politiska sprängkraften.

Det sägs ofta att Stockholms länsborna är för privatiseringar. Men under förra året knackade vänsterpartister dörr, stod på gator och torg och frågade över 3000 Stockholmare vad de tyckte. Och det visade sig att över 75% tyckte som vi, att det var dåligt med privata vinster som plockas ut ur skattefinansierad välfärd. De vill – som vi – att pengarna ska gå till bättre välfärd istället. En siffra som i stort bekräftats av andra opinionsmätningar. Folk tycker redan att vi har rätt i vår kritik. Ändå beslöt den moderatledda ledningen nyss att sälja ut St Görans sjukhus. Och filar på planer att sälja ut även Danderyds sjukhus. Till riskkapitalbolag.

Men det finns ett problem med partiets politik och kommunikation här: att vårt negativa budskap (vinstbegränsning) kommunicerades – och togs emot – bättre än det positiva (bygg världens bästa välfärd).
Därför behöver 2011 också bli året då vi börjar diskutera hur vi utvecklar den välfärden så att folk känner att vi inte bara har den rätta kritiken, utan också de bästa lösningarna.

Det borde inte vara någon omöjlig uppgift för ett vänsterparti som redan lägger en stor del av sitt parlamentariska arbete på just att styra kommunal och landstingsdriven gemensam välfärd, att systematiskt arbeta fram och skapa stöd för en moderniserad och demokratiserad gemensam välfärd. Det finns strategihäften här ute, om hur vi resonerat om hur detta kan gå till.

Nu styr vi ju inte så många kommuner i regionen. Men om Stockholm kunnat vara borgerlighetens ideologiska skyltfönster, borde väl Södertälje och Botkyrka kunna bli vänsterns skyltfönster.

Den här typen av samordning av kommunalpolitiken har det inte funnits mycket tid för under de två senaste årens valrörelser. Men det är något som kommer att diskuteras på gruppledarträffar i april, och förhoppningsvis även i hela partiet.

Och slutligen, ska vi klara att göra allt detta, behöver vi utveckla de redskap vi har. Som Vänsterpartiet.

Vi behöver stärka partiets ekonomi och organisation. Valresultatet innebar för många delar av distriktet ett ekonomiskt bakslag. Men ett vänsterparti behöver även oavsett detta ha en starkare oberoende finansiering. Vi har därför under förra året inrättat ett autogiro för distriktet. Att teckna sig på det med en femtiolapp eller någon hundring per månad – vilket man kan göra här – betyder ganska lite ekonomiskt för många medlemmar, men betyder stora pengar till partiföreningarna och distriktet. På riksplanet ser partiet över sin organisation för att samordna sina resurser bättre. Det borde vi kunna göra också i Stockholmsområdet, som har många kanslier och anställda. Vi tar in en ”skatt” på arvoden till förtroendevalda, något vi behöver fortsätta göra. Vi behöver stödja närstående medier – som Flamman – som kan erbjuda andra analyser och världsbilder än de som sprids i dagliga medier.

Och vi behöver – framför allt – satsa på vårt viktigaste medium: medlemmarna.

Du som är ny i partiet: hjälp oss utveckla våra arbetsformer. Kom med idéer, säg till om det är svårt att komma in i arbetet. Alla partiföreningar måste snabbt välkomna nya. Vi kan inte låta gamla konflikter dominera arbetet. Medlemsmöten måste vara välkomnande, genomtänkta och inkluderande. Så att folk tycker det känns kul, givande och – helst – vill komma tillbaka till fler. Alla måste erbjudas aktiviteter som tar till vara just deras kontakter och kunskaper. En del kanske är fackligt aktiva, andra miljöintresserade, ytterligare andra feminstiska aktivister. Det måste finnas utrymme för dem, även om de inte kan gå på alla möten. Det kräver lite mer av styrelsena för att hålla koll kontakten med medlemmarna. Men det lär betala sig, med fler aktiva.

För att skapa större utrymme för alla medlemmar har distriktet öppnat för nätverksorganisering för de som vill komplettera partiföreningsarbetet med mer aktivism eller arbete på särskilda områden. Vi har startat ett aktivistnätverk som gör utåtriktade saker i hela distriktet varje, varannan vecka. Just nu knackar de dörr i Botkyrka i en månad.

För att visa på vilka dessa olika grupper är så har ni alla fått ett särskilt häfte, som visar vilka sådana arbetsgrupper som finns idag, med nätlistor, nätverk osv. Och de ändras då och då. Fler sådana kan bildas. I häftena ser ni hur det går till och hur ni kan vara aktiva i det om ni vill. Prata med distriktet om ni vill dra igång med sådant. Ambitionen bör vara att det ska finnas en plats för alla medlemmar i partiet. Det kommer inte alltid att gå att göra alla nöjda. Men säkerligen kan fler hitta en plats än idag, om vi anstränger oss.

Vi behöver diskutera hur vi bäst kan stödja och samordna partiföreningarna som behöver utvecklas, utifrån de begränsade resurser vi har. Omfattande fördjupningsstudier planeras i vår för dig som vill lära dig mer och ta ett större ansvar i partiet. De fortsätter till hösten.

Nu har vi årskonferens, dit ni skickat fler motioner än på länge. Det är nu vi ska diskutera hur allt detta ska gå till. Den 9 april håller partiets framtidskommission öppet rådslag på Stockholms Universitet. Kl 13.00 idag kommer Ida Gabrielsson från kommissionen och berättar om vad som är på gång.

Men framtidsdiskussionen, den börjar redan nu.

Jag förklarar därmed Vänsterpartiet Storstockholms största årskonferens på – jättelänge – för öppnad.

Kopiera länk